Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
Gunnar Ma s c o 11 Silfverstolpe.
däst överträffas av Heidenstams ouppnådda
inledningsrader till »Hemmet». I hans senaste
diktsamling, Vardag, är detta fasthållande vid
en viss omgivning mer utpräglat än
någonsin, samtidigt som tonen blivit mer
genomgående realistisk. Hans fantasi sökte sig
tidigare gärna bort till antiken; nu stannar han
inom fädernegårdens rågångar. Denna värld
kan tyckas begränsad och är det otvivelaktigt
också på sitt sätt. Men den äkta dikten kan
växa lika väl inom en dylik mikrokosm som
ute på de stora vidderna; det gäller för
diktaren endast att fördjupa och besjäla sitt
motiv, att söka sig ned till det centralt
mänskliga, som döljer sig överallt, bara man gräver
tillräckligt djupt. Och Silfverstolpe äger den
levande, helgjutna känsla, som skänker även
de ringaste ting mening och mänsklig
betydenhet, den mosesstav, som får skönhetens
vatten att springa fram även ur vardagens
gråstensklippor.
Titeln »Vardag» motsägs dock i viss mån
av tonen i hans bok: luften kring det hem,
han skildrar, skimrar ständigt av helg och
ferie, av sommarlov med vita gardiner, som
mjukt blåsa ut över blommande syrenhäckar,
eller jullov med knäppande klockor i tysta,
brasskenslysta rum och snöskymning
utanför fönstren. Men ur en annan och
väsentligare synpunkt står ordet vardag med full
rätt som överskrift ovanför dikterna. Ty
naturskildringen, det estetiska intrycket, blir
sällan huvudsaken i dem: må vara, att den
uppsvenska herrgårdens genius loci oavbrutet
viskar och gnolar bakom orden i hans poesi,
vad denna främst handlar om är dock
människorna, som leva sitt liv inom gårdens
väggar. Och deras öden bära helt vardagens
prägel. Det är bara fråga om sådant som
händer i alla hem: två syskon sitta tillsammans på
gamla dar och erinra sig sin ungdom och
barndom, en mamma sänder för första
gången sina pojkar ut i världen till skolan i
grannstaden, en liten släkting, som brukat
vara på farmors gård under sommaren, går
bort för alltid, en man vaknar på natten och
minns plötsligt sin döda bror, som han nyss
drömt om — idel alldagliga ting, inte det
bittersta »poetiska» i gammal, utsliten
bemärkelse. »Vardag» är kanske mer än någon
annan svensk diktsamling begränsad till en enda
motivkrets: släkten, familjen. Även då
Silfverstolpe någon gång bryter sig ut ur denna
motivkrets, såsom då han ägnar en dikt åt
minnet av en vän som stupat i kriget, tar
denna dikt formen av en bild från vännens
föräldrahem. Det kan inte hjälpas, att
samlingen härigenom i viss mån blir entonig:
men å andra sidan, hur många starkt och
enkelt mänskliga känslor ha inte sin rot just
här? Inte bara ur trubadurens kärlek till sin
sköna och ur filosofens och övermänniskans
amor fati kan dikten hämta näring, också
tillgivenheten för mor och syskon, för gamla
vänner och gamla minnen kan vara en
inspirationskälla, och sannerligen inte den sämsta.
Livet blir inte fattigare och mer prosaiskt
om det betraktas genom ett hems fönster än
om det ses genom en landsvägsvagabonds
ögon, tvärtom. Och lyriska landstrykare ha vi
så nog och mer än nog av, att det inte
skadar att också få en lite mindre egoistisk, lite
mer tuktad och rotfast känslovärld poetiskt
förklarad.
Dikterna i »Vardag» ha också ett annat
gemensamt drag: de bäras nästan alla av
minnets och avskedets poesi. Det är den som
trots det enkla och sakliga ordvalet skapar
förnimmelsen av helgd kring allt som berörs:
det är tidens förmåga att sålla bort det dunkla
och smärtsamma, vilken omger ting och
människor med denna ljusa dager. Också en
sådan i och för sig inte oblandat behaglig
upplevelse som en beväringsmarsch blir för
Silfverstolpe något enbart vackert, nästan roman-
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
