Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
tiskt, då han vål fått den på tillräckligt
avstånd :
Jag minns hur sällsamt mjuk och späd
den första grönskan var
och minns hur lätt ett majgrönt träd
sin unga krona bar.
Vi tågade i tät falang
mot Danmarks kyrkas torn,
och hornet, som ur grönskan klang,
var romantikens jägarhorn.
Den stora roll, barndomsminnena spela i
Silfverstolpes dikt, sammanhänger också med
denna läggning. Intrycken från barndomen
äro ju alltid de starkaste och bevaras friskare
än några andra genom åren; men för
Silfverstolpe få de dessutom i högre grad än för
andra ett eget, poetiskt värde, hur obetydliga
de i och för sig må vara, endast därför att
de tillhöra detta levande förflutna, vars liv
för honom äger en sådan intensiv verklighet.
Minnesgodheten och den starka känslan för
släkt och hem äro ju utpräglat aristokratiska
egenskaper. Och aristokratisk är
Silfverstolpes dikt mer än något annat. Humorn har
a’l-tid hört hemma bland borgerskapet: därför
drar hans musa heller aldrig på munnen, det
komiska finns inte till för henne lika litet
som för Isoide eller Parsifal. Aristokratisk
är också hans form med dess säkra
behärskning, dess rädsla för överorden och dess
anknytning till svensk poetisk tradition,
aristokratiskt — i mindre god mening — likaså
hans ignorerande av allt smutsigt och pinsamt
i tillvaron. Den dikt, Silfverstolpe skänkt oss
i »Vardag», gör inte skäl för namnet stor,
därtill är den alltför begränsad och saknar
den alltför mycket lidelse och intellektuell
ambition; men den är vacker, varm och
absolut äkta.
I Karl Asplunds båda senaste
diktsamlingar visar han ett helt annat, manligare och
mer levande ansikte än tidigare. Länge nog
var han huvudsakligen en elegant artist, en
intelligent versvirtuos, som roade sig med att
kläda ut sina stämningar i pittoreska
kostymer från commedia dell’arte, österländska
sagor och medeltidslegender och sedan
bakom masken göra ironiska eller spleenfylda
miner å la Heine och Anatole France. Det hela
var spirituellt, kultiverat, förfinat, vad ni
vill — men, för att använda ett slanguttryck,
inte var det något att hålla i hand när man
skulle dö. Inte heller hans alltjämt
populäraste bok, balladsamlingen »Hjältarna», kan
Fot, Kandern.
Karl Asplund.
jag uppskatta riktigt lika högt som de flesta
andra: det skulle inte falla mig in att förneka
vare sig den bravur, varmed dessa
krigsbilder äro givna, eller den uppriktiga känsla,
som ofta lyser fram i dem, men ändå tycks
mig där finnas lite för mycket av herre på
parkett, som applåderar hjältedåden — något
som kanske är ofrånkomligt i fråga om en
krigsbok, skriven av en neutral. Men hans
båda senaste böcker, särskilt den allra
senaste, Klockbojen, visa att bakom artisteriet
dolde sig något värdefullare, rejälare och
pålitligare än man kanske kunde väntat, en
karl med hjärta i bröstet och inte bara en
kvick kåsör och elegant, ibland bravurmässig
versifikator.
Ibland kan han ju alltjämt falla in i det
gamla maneret — med ganska ojämnt
resultat. Ena gången kan det bli något så både
utsökt och originellt som den på en gång
artificiella och trolska lilla fantasin
»Nattmoln i april», där den lärde konnässörens
känsla för kinesiskt porslin och den svenske
poetens känsla för vårnattens sugande,
drömska oändlighet ingått en bisarr men högst
verkningsfull förening. En annan gång kan
det bli något uppriktigt sagt så pass tråkigt
som den närmast följande dikten, »På
scenen», där den effektfulla idén med de döda
som åskådare absolut inte förslår att ursäkta
den utnötta bilden av livet som ett skådespel,
där vi äro aktörer. Asplund har alltjämt lite
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
