Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Albrecht Dürer. Till 400-årsminnet av hans död. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albrecht Durer
»zentilom» (venetiansk dialekt =
gentil-uomo), som med övermodig munterhet for
till sina läppar den ärans och njutningens
bägare som räckes honom. Man må
bedöma detta avgörande möte mellan Dürer
och den italienska renässansen hur man
vill, det var oundvikligt. Dess innebörd låg
ej i en ökad förtrogenhet med den nya
formvärlden, men i en ny
sinnesförfattning. Om Dürers innersta jag vunnit sin
bestämda och förblivande prägel genom
den kris som föregått utgivandet av
Apokalypsen, vinner den utåtvända sidan av
hans väsen sin fulla frihet och
rörelseförmåga under denna nya vistelse i
Venedig. Det är denna utåtvända sida av
honom själv och av livet som helt upptar
honom under detta festliga jubelår.
Rosenkranstavlan, som han målade för
Fon-daco dei Tedeschi, ville icke vara ett
bävande hjärtas bikt men ett mästerstycke
som skulle tvinga de välska att erkänna
dess upphovsman såsom sin jämnlike, om
ej som sin överman. »Und ich hab auch
die Moler ali geschtillt, die do sagten, im
Stechen war ich gut, aber im Molen
wusste ich nit mit Farben umzugehn. Itz,
spricht Iderman, sie haben schöner Farben
nie gesehen», — berättar Dürer i ett av
övermodig levnadslust fyllt brev till
Pirkheymer. I själva verket har dock
mästaren i den stora madonnatavlan för
tyskarnas faktori, i de trenne
kvinnoporträtten i Berlin och Wien och i Adam och
FI va-bilderna i Madrid nått en harmoni
och en sinnlig behagfullhet som icke är
inlärd men som han druckit in med den
luft han andats i lagunstaden med dess
»vernünftig gelehrt, gut Lautenschaher,
Pfeifer», och ali annan renässansens
härlighet. Men grunden i hans väsen har
icke rubbats, fastän den blivit överbyggd
och övervuxen med konstfulla
mästerstycken och sydländsk blom. När han väl
sitter där hemma igen och lyssnar till vesper-
klangen från Nürnbergs kyrkor, trängas
Venezianska. Oljemålning.
O m k r. 15 o 6.
S taatsmuseum, Wien.
de lockande och brokiga bilderna undan,
och den religiösa föreställningsvärlden
återtar sitt välde över hans fantasiliv och
skapande. Det borde ha legat nära till
hands att hans kopparplåtar och
träsnittsstockar blivit fyllda av mytologiska
scener, nakna män och kvinnor, muntra
putti — reflexer av det välska konstliv han
nyss varit så lycksalig över. Men dylika
motiv saknas fullständigt, och istället är
det passionsdramat som på nytt griper tag
i honom och pockar på att gestaltas.
Redan 1507 har han signerat det tidigaste
bladet i kopparstickspassionen,
Nedtagandet från korset. Det kan ej frikännas från
en viss kyla och formal ansträngdhet.
Men de närmast följande sticken av
samma serie, Kristus i Örtagården och
Tillfångatagandet, båda med årtalet 1508,
visa en lidelsefull gripenhet inför
ämnena. Den inre elden röjes i de tekniska
uttrycksmedlen, ett fladdrande ljussken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
