Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Walter Scott. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W alter Scott
anseende detta värv såsom
betydelsefullare än fullkomnandet av La Comcdie
Humaine; inte heller kan man tänka sig
Flaubert intresserad i fortplantandet av
sin släkt, eller i någon sorts arrangemang
beträffande den, med en upptagenhet på
minsta sätt jämförlig med den varmed
han kunde intressera sig för
kompositionsproblemen i Trois Contes eller för den
bristfälliga syntaxen i Mérimées prosa.
Tegnérs sats: ’Egentligen levde jag blott
när jag skrev’; — Villiers de L’Isle Adams
aforism: ’Leva? Vi ha inte tid att leva, vi
måste skriva. Leva, det kan tjänstefolket
sköta om’; — Wordsworths hårdnackade
vägran att en gång under poetisk trance
låta sig slitas bort från skrivbordet till
sin hastigt insjuknade dotters bädd: —
sådana extravaganser i ord och handling
äro för skalder och författare, särskilt de
romantiska, ytterst vanliga och kunna
anses nästan normala för dem; det är deras
negerande av allt, offrande av allt, till
förmån för deras skapelses extas och
illusion. Från en synpunkt anses detta
sublimt, från en annan förryckt och
omänskligt; hursomhelst, för allt sådant stod
Scott fullkomligt främmande. Han var
klar och lugn som dagen, fast rotad i
verkligheten, med ett väsen av orubblig
balans; Runeberg, större såsom poet, är
såsom människa besläktad med honom i
det fallet.
I hela sin personliga litterära filosofi,
i sitt kallblodiga taxerande av sitt verks
värde och relativa betydelse, i sin
övertygelse om sitt författarkalls måttliga
höghet och i sitt enkla godtagande av
förläggares och publiks omdömen om hans
olika verk såsom rättesnöre vid
avgörandet av dessa verks inbördes halt — i detta
och annat dylikt var överhuvudtaget Scott
så sjuttonhundratalsmässigt
commonsense-betonad och oromantisk som gärna
möjligt. Dr. Johnson betraktade varje
människa, som underkastade sig obehaget att
syssla med skriftställeri utan att vara
driven därtill av behovet att förtjäna sitt
uppehälle, såsom en i viss mån narraktig
person; och även om Scott inte gick så
långt och alis inte för egen del ansåg
själva författandet såsom ett obehag, var
likväl den åsikt han hyste, att publikens
röst utgjorde den säkraste måttstocken
beträffande ett skönlitterärt verks värde,
inte stort mera ideell och inte stort mera
överensstämmande med romantisk estetik
än Dr. Johnsons. En publikframgång av
den art som kom honom själv till del
borde från sådana premisser lyft honom mot
skyarna i hans självuppskattning;
sannolikt skulle den varit tillräcklig att förvrida
huvudet på vilken annan författare som
helst, vare sig han hyllat Scotts tes eller
ej. Men inte heller här kunde han bringas
ur jämvikt: han såg alltid på sina egna
prestationer med utomordentligt nykter
blick. Han strök ögonblickligen segel för
Byron och lät sin poesi höra det
förflutna till; på höjden av sin popularitet
avstyrkte han en gång sin unga dotter från
att läsa Marmion eller The Lady of the
Lake, ’emedan unga damer inte borde
utsätta sig för att skada sin smak genom
läsning av underhaltig poesi’. Det
jämnmod, varmed han ibland tog även mycket
löjlig vänkritik ad notam och rättade sig
efter sådana ändringsförslag som kunde
tänkas göra vad han skrivit mera njutbart
för läsekretsen, saknar sannolikt
motstycke hos någon så stor författare. En gång
rann visserligen sinnet till på honom för
en sådan saks skull: det var när
förläggaren Blackwood via Scotts litteräre agent
Ballantyne skickade in ett förslag till
ändring av slutet i The Black Dwarf;
Scotts svar till Ballantyne blev av
ovanlig kraft och otvetydighet: ’Jag har
mottagit Blackwoods oförskämda förslag.
Gud forbanne den drummeln! Hälsa
honom och hans hantlangare att jag tillhör
litteraturens Svarta Husarer, som varken
245
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
