Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Walter Scott. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W alter Scott
pers men upprörd över dess brist på reda
och sammanhang, av denne strange domare
prisas såsom den ende engelske
romanförfattare som förstått sig på
kompositionsteknik ; —■ Flaubert glömmer
tydligen därvid helt och hållet bort Fielding.
Det är pris av ett slag som sällan kommit
Scott till del, utom just beträffande
Quentin Durward.
I skärningspunkten mellan dessa båda
serier, eller kanske rättare tendenser
—-å ena sidan den mera romantiska och
internationella, å den andra den mera
realistiska och lokalt skotska — befinner sig
hans stora förstlingsverk, Waverley. Med
bådas förträffligheter förenade i sig
borde den därför rätteligen vara den allra
yppersta bland Scotts romaner, vilket nog
också sannolikt är fallet. Men att så är,
ser man märkvärdigt nog nästan
aldrig förfäktas av kritici: minst ett tiotal
olika nummer i romanserien, alltifrån Guy
Mannering (som Stevenson höll på) till
The Fair Maid of Perth (som var Balzacs
favorit) kan man se nämnda som Scotts
bästa bok; men Waverley i tydliga ord
ytterst sällan. Endast Goethe, som var en
stor beundrare av Scott, uttalar hos
Eckermann otvetydigt som sin åsikt, att Scott
aldrig i sina senare verk nått fullt så högt
som i sitt första. Att Waverley inte oftare
tillerkännes hedersplatsen kunde kanske
hos några bero på, att det inte vore
riktigt honnett gentemot Scott att påstå
att han åstadkommit sitt mästerstycke i
sitt första verk och sedan aldrig någonsin
kommit upp till fullt samma höjd;
romanförfattare, liksom allt annat, böra givetvis
helst utveckla sig, även om de debutera
vid så pass mogen ålder som han.
Waverley har sina bekanta tråkiga
inledningskapitel (de som skrevos 1805 och sedan
stoppades undan bland fiskeredskapen) ; den är
ojämn och slarvig i kompositionen på ett
sätt som enligt några är störande, och rör
sig dessutom på ett par ställen, när damer
äro närvarande, med en konversationsstil
närmast hämtad från
sjuttonhundratals-pastoraler och av en art som kan gräma
vem som helst. Men å andra sidan
handlar den om Scotts största ämne, —■
upproret 1745, det ämne som framför alla
andra upptagit honom såsom yngling, när
han uppe i Högländerna lyssnat till
ijrin-nena från den tiden sådana de funnos
bevarade hos Alexander Stewart of
Inver-nahyle. Denne var hans Fänrik Stål, som
själv varit med om det hela; han hade haft
liknande upplevelser i slaget vid
Preston-pans som Edward Waverley i romanen
och hade en gång i sin tidiga ungdom
utkämpat en duell på bredsvärd med själve
Rob Roy MacGregor. Bortsett från själva
upproret, vars händelser ge romanen bredd
och rytm och lyfter upp den ur
intrigromanens sfär (den oundgängliga
kärlekshistorien märks knappt bland det andra),
handlar Waverley om en hel värld som
går under — klanernas — och är därför
till hela sin stämning långt mera verkligt
episk än något annat av hans verk.
Dessutom leva samtliga gestalter i denna
roman, ingen enda är blott och bart teater;
till och med den romantiske dåren är
levande, — Davie Gellatley, Scotts närmaste
motsvarighet till kung Lears narr. Själve
hjälten låter ibland en viss vitalitet glänsa
fram genom det pansar av abstrakt
moralisk och temperamentslig fullkomlighet,
varmed enligt det av Scott godtagna
dåtida romanschemat de nominella
hjältarna, designerade att bilda part i det
lyckliga slutäktenskapet, nödvändigt måste
vara utrustade. Och det är en vid rymd
och stor rytm över händelseförloppet med
dess olika huvudmoment:
låglandsinteriörerna hos baron Bradwardine; färden till
Högländerna; gästandet hos Fergus Mac
Ivor; scenerna kring Charles Stuart i
Edinburgh; slaget vid Prestonpans (Scotts
bästa slag) ; marschen till Derby;
reträtten och katastrofen; Vich lan Vohrs öde:
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
