Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans spe Iår
ker med brutalare och modernare medel
försöker detsamma som Puccini gjort en ansats
till i Bohéme — att ge melodramatisk form
åt något så föga musikaliskt som livet på en
storstadsgata. En scenförändring förflyttar
oss till Fritz’ studiekammare, där hjälten nu
ligger sjuk, nedbruten och ångerköpt översitt
förfelade liv. Med denna slutscen har
Schre-ker slagit över i ett slags poetisk-symbolistiskt
manér à la Maeterlinck. Fritz dör, äntligen
återförenad med Grethe, för vilken han nu
när det är för sent öppnar sitt torftiga hem,
som i Jon-Ands expressionistiska scenbild
vuxit ut till ett monumentalt slottsgemak. I
samma ögonblick tonar ur fjärran den
hemlighetsfulla klang, som den arme konstnären
jagat som en chimär i hela sitt liv.
En innehållsredogörelse kan emellertid
endast ge en svag föreställning om den
underbara blandning av heterogena stilelement och
litterära reminiscenser varav stycket är
sammansatt. Samma oförmedlade hopsmältning
av inbördes fientliga ingredienser
karakteriserar också Schrekers utmanande, med
disharmoniska klanger och smäktande
kantile-nor i lika mån övermättade partitur.
Schrekers musik är ömsom fränt impressionistisk
och illustrerande tonmålning, ömsom
lyriskt-patetiskt och melodisaligt känslofrosseri,
oscil-lerar mellan utåtvänd och italianiserande
vfe-rism och germanskt tungsint grubbelsjuka.
Smaklösheter och banaliteter överflöda,
särskilt i bordellscenen. Men det finns också
ögonblick då han höjer sig till en
själsskildring av gripande verkan, som i Grethes
monolog vid skogssjön, den enda episod ur
operan som man skulle önska finge stanna kvar
på Kungl, teaterns repertoar, överlägset
tolkad som den blev av fru Gertrud
Pålson-Wettergren. Som helhet gäller dock om
Klangen i fjärran som om så mycken annan tysk
musik från dessa år att den kolossala
apparaten icke står i någon proportion till det
ringa kvantum av ursprunglig ingivelse som
ingår däri. Schreker förblandar den stora
konsten med de starka och i våldsamma
yttre åthävor demonstrerade känslorna, och
därutinnan är han i likhet med mer än en av
sin generation en modern exponent för
samma mentalitet som Tyskland första gången
satte in som en europeisk kulturfaktor att
räkna med genom 1700-talets Sturm- und
Drang-rörelse. Allt går igen, och det nyaste
nya är icke alltid så nytt som det förefaller,
om man ser till den inre kärnan.
Fot. Almberg Gr Preinitz.
Gertrud P å l s o n-W e 11 e r g r e n
som Grethe i Klangen i
fj ärran.
Någon publikframgång kunde givetvis ett
verk som Klangen i fjärran icke påräkna,
och man måste nog fråga sig om de nästan
övermänskliga svårigheter som verkets
inövning erbjudit verkligen stodo i rimlig
proportion till den behållning det gav de icke
alltför många intresserade, som avlyssnade
— man vågar icke säga avnjöto — nyheten
det fåtal gånger den stod på affischen.
Publikens liknöjdhet för det ovana och
svårtillgängliga är ju visserligen ingenting att
glorifiera, och den operaledning som
verkligen vill göra en insats i vårt kulturliv
måste ha mod att gå fram trots publiken.
Men Schrekers Klangen i fjärran, hur
mycket den än erbjuder den speciellt
musikstuderande eller kulturpsykologen, hör icke till
de andliga tillgångar varmed vi särskilt
gärna vilja se vårt kulturkapital förökat.
Tvärtom, om det är något vi tungsinta nordbor ha
skäl att värja oss mot så är det den sorts
omaka och okonstnärliga hopsvetsning av
cerebral spekulation och tumultuariskt
känslofrosseri, av brutal sensualism och
översvinn-ligt konstfromleri som Klangen i fjärran är
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
