Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
Fot. Jan de Meyere.
Brita Herzberg.
mänskligt innehåll desto starkare. En
inledande, i buffastil tänkt burlesk seen à la
Mikado eller Geishan miste i den gestaltning
den här fick ali den kontrastverkan som
kompositören avsett därmed. Den togs för tungt
och seriöst. Misstaget, för vilket ansvaret
mera drabbar spelledningen än artisterna, var
emellertid lätt hänt. Någon komisk kraft var
Puccini icke längre mäktig av, då han skrev
ned den. Hans eget tungsinne lägger sordin
på munterheten.
I sista akten däremot förekomma några
episoder där den gamle lyrikern Puccini tar
ut sin rätt igen och äntligen ger oss några
takter av den extatiska och lidelsemättade
melodidruckna italienska belcantoglädje som
gjort hans tidigare operor så älskade
världen runt.
Utförandet var så när som på en del
missuppfattningar i regin det allra bästa, med fru
Althéns tonsäkra och kultiverade sopran i
titelpartiet, fröken Helga Görlin i slavinnan
Lius intagande gestalt och herr Einar Beyron
som en vokalt och sceniskt parant sagoprins.
Herr Grevillius sammanhöll det övermåttan
komplicerade partituret med habil säkerhet.
Med Verdis Ödets makt föras vi tillbaka
till en gången musikhistorisk epok. Om den
klena libretton i Schrekers anspråksfulla
musikdramatiska reformförsök i Klangen i
fjärran blivit ödesdiger för hela verkets fram-
gång, är det tvärtom så att den naivt
teatraliska äventyrsromantiken i Ödets makt på sätt
och vis snarast bidrar till att öka verkets
charm för oss mindre naiva tiders barn,
kryddar det med en speciell »Stilreiz», som
tyskarna kalla det, och underlättar för vår
fantasi att få den historiska distans i vårt
förhållande till verket i dess helhet som
onekligen är nödvändig för att fullt avnjuta det.
Ödets makt ligger i tiden ett par år efter
En maskeradbal, den enda av de sju eller
åtta under förra säsongen lancerade
nyheterna som räddat sig över till den
stående repertoaren och onekligen ett av de
värdefullaste tillskott denna fått under de
senare åren. Maskeradbalens stora
publikframgång har väl också varit den närmaste
anledningen till att operaledningen beslutat
sig för att låta även oss här i Sverige få
följa med i kölvattnet av den
»Verdi-renäs-sans», som i Tyskland för närvarande
snarare visar tendens att till- än avtaga, ett
nog så märkligt tecken för övrigt i denna
kakofonismens gyllene tidsålder.
Både dramatiskt och musikaliskt betecknar
nu emellertid Ödets makt ett avgjort
återfall i en primitivare och mera okultiverad
stil. En maskeradbal hade, trots de många
omstöpningar texten varit utsatt för innan
den definitivt fixerades, dock bevarat en
viss scenisk logik i uppbyggnaden, bakom
vilken man ännu kände greppet av den
mästarhand som gjort upp den ursprungliga
planen därtill -—■ Eugène Scribes. Vad
Piave, La forza del destino’s librettist,
åstadkommit är föga annat än en dramatiserad
kolportageroman i tidens stil, där scenerna
följa på varandra utan ett spår till inre
logik och med en personskildring som nöjer
sig med de grövsta schabloner. Givetvis har
detta återverkat hämmande också på Verdis
vid denna tid icke alltför högt utvecklade
.självkritik. Otellos och Falstaffs blivande
mästare har dock själv haft naivitet nog att
leva sig in i den romaneska och
överspända fantasivärld där Piaves blinda »öde»
driver sitt spel. Ödets makt är i ali sin
operaromantiska förvildning ett genuint och i
sin genre konsekvent verk. Förkonstlat,
artificiellt om man så vill. Men den
förkonstling man här möter har ingenting att göra
med den tekniska självtillräcklighet och
preciösa affektation, som så försvagar
exempelvis ett verk som Turandot. Den ostyriga
dramatiska fabuleringsglädje, som firade så-
334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
