Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
C r ain qu e b ill e. Skiss till dekoration av John Ericsson.
och dessutom icke begrep vad det var fråga
om. Och då Crainquebille oroligt undrade,
var kärran skulle förvaras medan han satt
inne, kände man sig riktigt upprörd. Är
verkligen rättvisan sådan i Frankrike ? Nå,
det här var väl närmast polisdomstol.
På 1890-talet visade det sig, att då en sak
kommit fram till de riktiga domstolarna, fick
till och med en osympatisk anklagad rätt. Det
visade Dreyfus-affären — så småningom.
Vissa personer äro så säkra och kvicka,
att man nästan hoppas, att de någon gång
skola säga något tråkigt eller dumt. Jag har
ej njutit av någon författares kvickhet så
mycket som jag gjort vid genomläsningen
av de Anatole Franceska, är det tjugo eller
trettio, volymerna. Det var därför nästan
lugnande att se hans Komedien om mannen
som gifte sig med en stum kvinna, ett av de
ledsammaste, rörigaste, mest pretentiösa
teaterstycken jag sett. Två stora skådespelare,
herr Ivan Hedqvist, som spelade domaren
Léonard Botall, och fröken Hilda Borgström,
som spelade Cathérine, hans hustru, gjorde
vad de kunde. Är det någon som har lust att
skratta åt att läkaren, som gjorde henne
talande, sedan fick den uppgiften att göra
domaren döv ?
Kostymerna, tecknade av Nils Dardel, voro
vackra, och påminde än om tretton-, än om
fjorton-, än om femton- och än om
sextonhundratalet. Nu torde någon invända, att
det väl icke är så noga. Men tvärtom. Det
är mycket viktigt, att de icke skola vara
tidstrogna. Man måste följa med sin tid, och
vara tiligjord är ju ett av de första kraven.
Vem skulle kunnat drömma om, att man
dessutom velat anklaga Anatole France för
att man icke skrattat utan gäspat käken ur
led?
Är 1865 spelades Frans Hedbergs
Bröllopet på Ulvåsa för första gången på
Dramatiska teatern i Stockholm. Stycket fick en
storartad framgång. Nu påminner det något
om en nordisk nysilvergrupp i
jardinière-form, given som bröllopsgåva åt något fint
svenskt brudpar på 1860-talet, eller om en
porslinsfigur från Rörstrand eller en för
utställningen avsedd vas med medeltida
ämne från samma fabrik. Då man vet, att
målade porslinsfigurer från 1830- och
1840-talen redan ha ett så starkt koncentrerat
historiskt värde, att de bliva nästan vackra,
undrar man om ej de gamla eller rättare
halvgamla, välgjorda konstindustriella föremålen
från 1860-talet också skola få ett
skönhetsvärde. Varför skulle icke då en mer om
1860- än om 1260-talet minnande pjäs kunna
framkalla rätt subtila njutningar?
Då stycket framkom var det
historiemålningarnas tid, och liksom man allvarligen
behandlade frågan om den året efter Bröllopet
på Ulvåsa tillkomna Slottsbranden av Höc-
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
