Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca ri G. Lau r i n
kert borde betraktas som en historiemålning,
en genremålning eller en historisk
genremålning, så framhöll man i Ny illustrerad
tidning, där man hade kompetent teaterkritik,
att författaren med riktig instinkt »kallat sitt
drama endast skådespel, ej historiskt
skådespel».
Vad är det som gör att man ej ett
ögon-b’ick tror, att alla dessa bålde riddare skulle
kunna göra en katt någöt för när ? De äro
i grunden lika beskedliga som ett sällskap
toddygubbar på gamla Opris, vilka under
gruvliga eder uttryckte mordiska avsikter mot
lantmannapartiet.
Något roligt och rörande ligger det över
de karusell- och ringräniningsdräkter från
Gustav III: s tid, som ligga på slottens
vindar, fläckiga och dammiga, vilka en gång
kommit ögonen att glänsa och fantasien att
spela. Ligger det ej också något vackert och
svenskt i Bröllopet på Ulvåsa, som bevarats?
En högt kultiverad teaterman och författare
såg i stycket en typisk svensk uppfattning
av personlighetsvärdet och svensk
rättskänsla. Det är också ingen ringa ting att väcka
kärlek och beundran i unga bröst. En ung
dam skrev en gång till Ord och Bild och
yttrade sin förtrytelse över att teateranmälaren
i denna tidskrift — det var den som
verkade på 1890-talet — icke nog högt skattade
hennes kära Bröllopet på Ulvåsa.
Här, dä stycket gavs den 2 mars 1928 med
den friska ståtliga Ulvåsamarschen av August
Söderman och med Daniel Fallströms
välfor-made och varmt kända hyllningsdikt i
anledning av hundraårsdagen av författarens
födelse, klangfullt framförd av Anders de
Wahl, blev det hela en värdig hyllning till
den redbare och flitige teaterentusiasten. Av
de uppträdande märktes särskilt jarlen. Guds
död, det skulle bara fattas annat! Han
spelades auktoritativt av Sven Bergvall, och
Sigrid, för knäveln en härlig kvinna! gavs
av fru Signe Kolthoff så att ingen
invändning mot epitetet fagra var möjlig.
»Luften är unken av ordning», låter den i
den kommunistiska revolutionen i Munchen
framstående och kände omstörtningsmannen
Ernst Toller sin hjälte spartakisten och
bolsjeviken Karl Theodor säga om
1920-ta-lets Tyskland.
Full av sorg över att det kommunistiska
idealsamhället icke kunnat grundas i
Tyskland lika bra som i Ryssland avled den ädle
ynglingen i fängelset. Vad tjekan och herrar
Apfelbaum och Joffe med tillhjälp av
effektiva kulsprutor så ypperligt lyckats med i
Ryssland, då det gällde att genomföra de
tollerska önskningarna, det fick icke stackars
Karl Theodor uppleva. Likt Jesus av
Nasaret på en Pietà svnes hans döda kropp på
scenen, ett föremål för medlidande och
tillbedjan. Jag vet ej vad pietà heter på det
revolutionära språket. Både Jesus och Karl
Theodor slogos av en vrång värld, men den
senare hade kanske en tydligare statlig
uppfattning och höll på proletariatets diktatur.
Kan män kalla andan i Hoppla, vi lever
för propagandistisk för kommunismen? Från
kommunistiskt håll har detta förnekats. Det
ligger ju en resignationens ton över det hela.
Människorna äro ej mogna, åtminstone icke i
Tyskland, för den idealistiska hänsynslöshet,
som den kommunistiska framtidsstaten
kräver. Från en sådan pessimism vänder sig en
hoppfull kommunistisk kämpe för framtiden
med förakt.
Styckets egenskap av propagandapjäs har
också från andra håll ivrigt förnekats.
Svenske ecklesiastikministern kallar det i
riksdagen »i sin helhet en predikan, väckande till
eftertanke och till frågan vart bär det hän».
Ecklesiastikministern har nog rätt i att
stycket visar åtminstone åt vilket håll Toller vill
att det skall bära hän. F. d. och nuvarande
kommunistiske revolutionären Ernst Toller
har dock skrivit det. Toller själv har rätt
mycken sympati för skott på borgerliga
ministrar, det ser man av pjäsen. Jag
personligen vill ej, att man som i »Hoppla» skall
skjuta sådana, även om de skulle dricka
champagne. Jag vill inte ens, att man skall
skjuta på kommunistiska ministrar. Till den
grad ivrig är jag på ordningens unkenhet,
att jag hellre vill, att man skall rösta bort
dem. Nå men, frågar man kanske, skall ett
skådespel som »Hoppla, vi lever» ges, och
till och med på en kunglig teater? Själv är
jag ytterst motspänstig mot censur och tror
att den försiktiga omvårdnad, som de
styrande i Sovjet-Ryssland nu visa, då det
gäller allt som på scenen skall kunna störa
publikens terroristiska oskuld, icke skulle passa
i rent tyranniskt styrda stater. Anatole
France indelade fransmännen i Jean Coq,
nationalisten, och Jean Mouton, den
beskedlige. fredlige, lättlurade. Kunde man ej
lägga till Jean Loup ? Och dessa rätt fåtaliga
vargar bita och mumsa ledigt och enkelt på
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
