Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
de borgerliga fårsadlarna, om ej herdarna
se upp. Alltså, jag hoppas, att bland alla
tama, naiva borgare på parketten — jag
tycker ej, att titeln borgare låter så otrevlig
— det finns tillräckligt många som
förstå vad Toller, Eisner och Lenin egentligen
mena. Finns det tillräckligt många som
förstå det, kan man med lugn ge »Hoppla» på
Kungl. Dramatiska teatern. Ja, men allt det
här hör ju icke det ringaste hit. Vi skola väl
först och främst fråga oss, om stycket är
litteratur! Vapensmeden skall först se, om
det är ett bra maskingevär som han
undersöker, men även om det skulle vara ett
dåligt, är det för honom utav allra största vikt
att främst se till, att det ej riktas mot honom.
»Hoppla, vi lever» förefaller vara väl
mycket filmtext. Stycket innehöll också en del
ren film och en del högtalande, där man fick
veta otäcka saker om stigande oljeaktier,
förargligt för dem som icke ha köpt sådana, och
även det enligt en del konkurrerande
champagnefirmors åsikt tvivelaktiga yttrandet, att
»en fin herre dricker Mumm», vilket gjorde
sig riktigt ruskigt, när det tutades i radions
domsbasun.
»Modernt» är också skådespelet. Huruvida
detta gör, att det blir gammalmodigt och
ospelbart om tio år, är vanskligt att
profetera om, men jag tror det.
Innehållet är följande: Ett antal i
kommunistupproret 1919 i Bajern tillfångatagna och
dömda revolutionärer avvakta utförandet av
dödsdomen. Dessas uppförande inför döden
skildras med gripande realism. En dylik seen
är »ungeniein zum Selbstdenken anregend».
Hur vore man själv vid ett dylikt tillfälle?
Alla benådades från dödsstraffet, men en,
den ivrigaste för det dåvarande samhällets
störtande, fick fem års fängelse. Han blir
vansinnig under tiden men tillfrisknar och
utsläppes av den filosofiskt lagde professor
Ludin, en ny typ i herr Oscar Johansons
märkliga människogalleri.
Vid sidan av den första av de tolv
bilderna, fängelsescenen, som innehåller många
fina och verkningsfulla smådrag, vilka
sannerligen icke fuskades bort av de utmärkta
skådespelarna, var den lilla filmföreställningen
med brottstycken av de händelser, som
tilldragit sig under Karl Theodors fängelsetid, det
som mest grep mig. Från nöd och elände,
brott och last meddelas korta bildserier. Man
såg visserligen Lenins somliga tvcka
sympatiska, jag snarare mindre sympatiska ansikte,
Anna Lindahl som Eva Berg
och Alf Sjöberg som Karl
Theodor i Hoppla vi lever.
men eljest var Toller försiktig nog att icke
i filmen och ej ens i högtalaren taga med
något av t. ex. tjekachefen Derejinskis bistra
blodsarbete med de borgerliga i Ryssland.
Eljes var det väl just i Sovjet-Ryssland som
rent objektivt taget under åren 1919—1924
den största kvantiteten lidanden förekom.
Stackars Karl Theodor blev alldeles
tume-lumsk i Hodet och höll på att bli vansinnig
igen, då han såg hur ordentligt det blivit i
Tyskland under hans frånvaro-, och hur f. d.
revolutionären Kilman blivit borgerlig; men
också fru Kilman — Ellen Borlander, f. d.
kokerska, vilket man får hoppas icke är något
urbota fel från revolutionär synpunkt, hade
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
