Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Klassisk teater i Pompeji. Av Mildred Thorburn-Busck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mildred Thor bur n-Busck
stora grekiska sorgespelet. Över det
latinska Ostia önskar man att få en mera
romersk särprägel, ehuru även här den
grekiska tragedien givit invigningsnumret.
Den mera intima teatern i Pompeji är
återigen för framtiden destinerad att
skänka en ram åt den klassiska komedien
och åt Plautus’ romerska skämtlynne.
För dessa första föreställningar,
ämnade att vara den festliga inledningen till en
hädanefter varje år återkommande
spelperiod, hade dock valts Euripides’
»Alces-tis». Ettore Romagnoli, själen och andan
i hela denna klassiska återuppståndelse,
antyder själv motiven för detta beslut.
Med något av den mångfrestande
genialiteten hos en av renässansens konstnärer
har han icke blott själv från grekiskan
översatt de dramer som kunde
ifrågakomma, utan även komponerat en —
åtminstone för den oinvigde -—• verkningsfull
musik, avsedd att beledsaga körer och
danser. I »Alcestis» fann han möjlighet
att sammansmälta dessa olika element och
för »profanum vulgus» söka levandegöra
det antika skådespelet under bar himmel,
sådant det måste ha tett sig för ett par
tusen år sedan. Även i andra hänseenden
fann han »Alcestis» unik: genom dess
fria form och genom dess — modernitet!
Detta drama stod förr ej vidare högt i
gunst hos filologerna och befanns t. o. m.
med orätt ha tillskansat sig titeln av
tragedi. Det obligatoriska dödsfallet
förekommer i början av stycket i stället för
i slutet och är icke ens det definitivt.
Herkules’ apparition efter den ensamma
festmåltiden inför en not av komik, som illa
anstår den heroiska genren. Det
sydländskt temperamentsfulla grälet mellan
Admetos och fadern om vem av de två
som bort träda först i graven, ansågs
ytterligare draga ned nivån, och »last but
not least» slutar dramat med jubel och
fröjderop, en oanad final för en tragedi.
I trots av allt detta är och förblir »Al-
cestis» en tragedi — genom det gripande
i ämnet, genom körernas vindbrusande
sånger till det oblidkeliga ödet, genom
Alcestis’ egen gestalt, in i det sista svept i
dödens slöjor. Dess modernitet ligger i den
levande gestaltningen, som gör att den likt
ali spontan konst kan anpassa sig efter
den tid, i vilken den framföres.
* «■
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
