Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Klassisk teater i Pompeji. Av Mildred Thorburn-Busck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mildred T h o r b ur n-Bu s c k
bränneligt tapper och lyckosam i alla sina
förehavanden! Lämpligt försedd med den
herkuliska kroppshyddan och med mask
och paryr lånade från en gudabild bland
lokalfynden, raglar han gemytligt kring
efter välförplägnaden med den traditionella
rosenkransen på ena örat, utmyntande
bacchisk visdom. Genom samtalet med
munskänken, med vilken han blivit lämnad
ensam kvar i det tomma huset sedan
begravningståget skridit bort, kommer han
underfund med den olycka som drabbat
huset och finner då de rätta uttrycken för
den uppbrusande dådlusten, det frikostiga
behovet att med fulla händer löna den
försynta gästvänskapen. Med lejonfällen på
skuldran och klubban i högsta hugg
skyndar han bort för att rycka Alcestis ur
Tha-natos’ våld.
Pauserna då scenen står tom mellan de
olika handlingsmomenten utfyllas av körer
och danser. Efter Alcestis’ död uppmanar
Admetos folket att stämma upp en päan till
Hades, av danserskorna beledsagad med
en kultdans. Knappast har Herkules förts
in i huset, förrän Alcestis utbäres å den
rikt smyckade båren och nedsättes framför
palatsets port. Här följer episoden mellan
Admetos och fadern, och medan ännu den
hetsiga ordstriden pågår samla sig tysta
från olika håll de unga kvinnor och barn
som skola deltaga i begravningscortègen.
Två och två, med smörj elsekrukor på
huvudet eller videkorgar med blommor och
olivgrenar mellan händerna, skrida de
nedför trappstegen till prosceniet, där de
under körens hymner, rytmiskt höjande och
sänkande sina korgar och kransar, utföra
det rituella offret framför altaret. Denna
seen, avsedd att bilda en höjdpunkt i
skådespelet, kom dock ej att skänka den rätta
illusionen. Färger och linjer hade en
ofrånkomligt modern anstrykning, och det var
svårt att bortse från de många shinglade
frisyrerna under blomsterkransarna.
Dräkterna voro kopior efter det rika bildmate-
rialet i Pompejis fresker, men ali
sakkunskap till trots fann man ej i dessa
schablonmässigt veckade klädningar och i barnens
liksom nystärkta tunikor med de pipade
skörten någon motsvarighet till antikens
graciösa behag. De små fötterna i
sandalerna, något snubbliga under de fotsida
kjolarna, hade nog också funnit det
naturligare att strutta runt i en jazz. Det blev
danserskan Smolkowa som i sina fritt
gestaltade solodanser lyckades framtrolla en
flyktig vision av antikens plastiska liv.
Det mest bestående minnet av dagen blir
kanske för mer än en av åskådarna den
episod, då man på väg till teatern får en
oförutsedd glimt in mot en ängsmark
mellan kolonner och ruiner, där de unga
flickorna och barnen, som skola deltaga, äro
spridda i avvaktan på skådespelets början.
Där de i sina ljusa kitoner röra sig över
det friska gräset, samlande murgröna och
blommor till sina offerkorgar eller
höjande sig på tå för att plocka gråa olivgrenar,
utgöra de en levande tavla, fängslande
med hela det spontanas överraskning och
charm. Det är nuet som för de levandes
räkning tager i besittning den döda staden,
liksom Herkules vid skådespelets slut
återför den redan döda Alcestis till hennes
jordiska hem.
Men trots det försonande slut-ackordet
vilar det en skugga från Hades över denna
seen. Alcestis är stum, och hennes anlete
under det svarta doket bär ännu dödens
prägel. Först efter tre dygn av tystnad och
reningsoffer skall Thanatos’ besmittelse
vika från hennes själ, och hon skall åter
tillhöra de levandes värld.
Under denna sista akt går solen ned.
De klassiska bergen med de medeltida
namnen, som torna sig ovan scenfonden i
söder, bli druvblå, plommonfärgade, vinröda,
och sjunka sedan in i skymningen. I väster
går det som lätta, lysande andetag genom
de pinjeformade molnskikten. Det är
Vesuvius som flammar ut några bloss ur
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
