Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Efterkrigsfunderingar över litteraturen. Av George Gordon. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eft e r kr ig sftin d er in g ar över litteraturen
skriva att detta är den bästa soldatpjäs i
världen.
Jag sade, att när jag åter började läsa
fick jag själv erfara åtskilliga shocker, och
jag skall berätta om en av dem. Bland det
halva dussin böcker jag bäst kände och
tyckte mest om fore kriget var Robert Louis
Stevensons Travels with a Donkey, och jag
minns ännu den känsla av glad förväntan
med vilken jag öppnade den en dag 1919 och
slog mig till ro för att läsa. Men jag kom
inte ens så långt som till den utsökta
dedikationen till Sidney Colvin: jag fastnade vid
titelplanschen. Det är en teckning gjord för
Stevensons räkning av Walter Crane, och
den framställer i gammalt träsnittsmanér
de olika skedena och stämningarna i denna
visserligen något utstofferade men ändå
romantiska resa. Gott och väl. Men vad som
höll mig fast, vad jag inte kunde slita mina
ögon ifrån, var förgrunden, där Stevenson
är avbildad under en sjunkande sol, i en
pälsfodrad sovsäck och med balaclavahjälm
på huvudet, fridfullt rökande; han halvligger
under ett träd och bereder sig tydligen till en
natts sömn. Intet ont i det. Jag beklagar mig
icke ens över revolvern bredvid honom, en
romantisk skådespelare måste ha sina leksaker
och måste låtsas att det är fara även där
ingen fara är. Det som fascinerade mig var
icke Stevenson, utan åsnan Modestine, tj
udrad några meter bort vid ett bokträd, och
tvärt emot alla färdelagar och ali mänsklig
barmhärtighet har hon den tunga packsadeln
alltjämt fastgjord på ryggen, där det
tydligen är meningen att den skall förbli hela
natten. Jag antar att det var litet löjligt av
mig —• det tycker jag själv nu, och jag har
nästan, men inte helt och hållet, kommit över
det —, men när det vansinniga i dessa
anordningar blev klart för mig, lade jag ifrån
mig boken och vände mig otåligt bort från
dessa reseminnen av en författare, han må
vara hur romantisk som helst, som
tydligtvis icke kände till de enklaste elementen av
vad det var fråga om. Att Crane och icke
Stevenson hade gjort teckningen, var intet
försvar, ty Stevenson hade .gillat den; och
för övrigt synes den bekräftad av
skildringen. Jag berättar detta utförligt, men som
jag hoppas icke långrandigt, därför att det
belyser en oväntad verkan av krigstjänsten.
Jag måste ha sett på bilden femtio gånger
förut utan att ha märkt något galet, och jag
skulle aldrig ha märkt det eller ett ögonblick
tänkt på det, om jag icke hade blivit tränad
i de enklaste reglerna för hur man skall
behandla lastdjuren under marsch.
Men jag finner oupphörligt att någon
erfarenhet från kriget belyser det jag läser.
Även för en fridsam humanist är det, som
Gibbon fann, mödan värt att för en tid ha
varit soldat.
Jag har talat om hur kriget inverkat på
bortgångna författares berömmelse, men det
finnes också de levande att tänka på. Alla
våra engelska författare över fyrtioårsåldern
drabbades av kriget med förlamande styrka.
Många av dem kunde i början knappast
förstå något — särskilt de framgångsrika, de
som voro vana att hela nationen lyssnade
till dem. Om man skrev någonting, tycktes
de tänka, i sin allra bästa stil och fick alla
de andra mycket lästa författarna att
underteckna det, så måste väl ändå någonting,
någonting, ännu kunna göras. Jag tror att man
verkligen i december 1914 åstadkom ett
litterärt album, fullt av patos och fraser och
undertecknat av alla dessa författare, vilket
skulle överlämnas till Belgiens konung. Det
var med anledning av detta aktstycke, vilket
han ombads underteckna, som den numera
avlidne Sir Walter Raleigh skrev ett av
sina bästa och kortaste brev. »Dear Sir»,
svarade han, »den bästa gåvan till kungen av
Belgien är Belgien. Två av de manliga
medlemmarna av min familj äro vid fronten, och
den tredje är i ett övningsläger.
Högaktningsfullt.» Det var tydligt att ord hade
sjunkit i pris, och snart nog tystnade
författarna. Dysterhet sänkte sig över brödraskapet;
de kände att de intet betydde, och några av
dem kunde icke uthärda detta. De goda
kommo över det och gjorde sin plikt, vari den
nu bestod; de egenkära visade dåligt humör;
men åtskilliga ha aldrig riktigt hämtat sig
från den tidens ohyggliga misstanke —
misstanken att litteraturen var oväsentlig. Av
samma ångestfulla tvivel ledo de franska
författarna med ännu större skäl efter 1870—71
års fransk-tyska krig. Ett helt släkte av
författare gick då under, Michelet, Flaubert
och andra; de upphörde att tro på vad de
gjorde. »Flöjtspelare, överröstade av
trumpeterna !» utropade en av dem och nedlade
sin penna. Sedan England blev en nation ha
vi aldrig behövt genomleva en erfarenhet så
bitter som fransmännen då; men ändå
bortsopades nu hos oss tron på författarskapet.
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
