Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Efterkrigsfunderingar över litteraturen. Av George Gordon. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
George Gordon
Kriget gick hårt fram över de flesta av våra
erkända författare, som färdades på sina en
gång banade stigar.
Jag fick härom dagen se en av Max
Beerbohm’s karikatyrer. Den framställer
Englands litterära värld före kriget. Robert
Louis Stevenson avbildas där såsom
återvändande från Skuggorna, och han åtföljes
på sin färd av den säkerligen bäste bland
alla tänkbara färdledare, Mr. (som han då
var) Edmund Gosse. Stevenson, mager,
långhårig och sammetsklädd, betraktar med
svagt, romantiskt intresse en grupp
gestalter, som uppfylla återstoden av teckningen, i
alla estradens olika attityder och åtbördsspel.
Vi känna genast igen dem, den lille, satte
Wells, som ser ut som om han hade stulit en
annan mans huvud; den lätt retsamme
Bernard Shaw, som braverar med sitt röda
skägg (det var ännu rött då) mot hela
världen; Hilaire Bellocs galliska gestalt, som
svettas ut vältalighet och styrka, en engelsk
Mirabeau; den vemodsögde, landsflyktige
Yeats; och bakom dem alla, mäktigt
resande sig lik en Velasquezfigur, Chestertons
massiva kroppshydda, i ulster och pincenez —
alla vifta de med händerna, gestikulera och
göra propaganda av hjärtans lust. Wells har
en bytta att stå på, med hänsyn till sin längd,
men Chesterton är sin egen plattform.
»Mycket intressant», säger Stevenson, »verkligen
intressant, men visa mig nu edra
skriftställare.» »Dessa äro våra skriftställare», sade
Edmund Gosse.
Det äro de lyckligtvis ännu allesammans,
men man kan förstå vad det betydde för
några av dem, då kriget sprängde -deras
plattformer i luften och stal ifrån dem deras
åhörare. Ty de hade alla samtliga blivit
publicister. Ingen av dem är nu alldeles densamme
som förr, och detta icke endast därför att
de blivit äldre utan därför att det är något
som hänt dem, därför att världen är
förändrad. De kommo i otakt, och
kapplöpningsbanan har nu andra hinder och yngre
hinderhoppare.
Jag finner, att i det stora hela de böcker,
som nu skrivas i de ämnen jag känner till,
äro bättre skrivna och äro bättre böcker än
före kriget. Vetenskapsmän och filosofer
skriva åter med litterär stil och elegans, och
de litterära skriftställarna ha vidgat sin
synkrets, de läsa och lyssna till det som
vetenskap och filosofi ha att säga dem. Halva
antalet av Englands romanförfattare och
skalder — de som betyda något — äro
intresserade av studier eller ha rent av fördjupat
sig i psykologi och antropologi. Detta är en
anmärkningsvärd förändring, och den kan
endast vara av godo. Det fanns en tid före
kriget, då litteraturen låg i fejd med alla
specialister, och då alla specialister sågo
misstänksamt på litteraturen. Våra
romanförfattare och essayister gjorde sig i
allmänhet sken av att förakta lärdomen, talade
högt om pedanter och använde »akademisk»
och »vetenskaplig» näranog som invektiv.
Helt naturligt gåvo forskare och
vetenskapsmän svar på tal, och var det någon bland
dem som stilistiskt stod över den vanliga
nivån, löpte han den allvarligaste risk att få
sitt verk beskrivet som »litterärt». Jag säger
risk, därför att om en kollega hade sagt det,
skulle författaren genast ha förstått att det
var menat som en förolämpning. Detta var
en beklagansvärd schism, som förekom även
annorstädes än i England, och tecknen på att
söndringen håller på att helas betraktar jag
såsom några bland de bästa löftena för
framtiden. En uppriktig försoning skulle kunna
förändra vår ännu tvekande och ganska
förvirrade epok till ett av de största skedena i
vår historia. Vetenskapsmännen ha otvivel-’
aktigt gjort sin andel; om det finns bättre
stilister än Sir James Frazer1 eller
professor Eddington,2 då de skriva som bäst, skall
jag be att få veta deras namn. Jag citerar
på måfå ur professor Eddingtons nyligen
utkomna bok Stars and Atoms följande om
ljuset:
Det är en av den moderna fysikens
egendomligaste upptäckter, att när en ljusvåg förtunnas
genom spridning, då är det lättja den lider av
snarare än verklig kraftförlust. Det som försvagats är
icke kraften, utan sannolikheten för att den
kommer att utveckla kraften. En ljusvåg som kan
spränga en atom bibehåller alltjämt kraften därtill
även om den blivit en million gånger förtunnad
genom spridning; men den är en million gånger
sparsammare med att utveckla sin kraft . . . Denna
egenskap hos ljuset (quantum-egenskapen) är dess
djupaste hemlighet.
Eller läs detta om en stjärnas inre:
Vi kunna nu skapa oss något slags bild av en
stjärnas inre — en virvel av atomer, elektroner och
etervågor. Spridda atomer rusa fram med en fart
av hundra miles i sekunden, och deras normala
dräkt av elektroner rycks från dem i den vilda
trängseln. De lösgjorda elektronerna virvla i väg
hundra gånger fortare för att finna nya viloplatser.
1 Förf. till i The Golden Bough» m. m.
2 Astronomie professor i Cambridge.
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
