Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Efterkrigsfunderingar över litteraturen. Av George Gordon. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ef t er kr i g s f tin d e r in gar över litteraturen
Låt oss följa en av dem på vägen. Det håller på
att bli kollision, då en elektron närmar sig en
atomkärna, men den ökar hastigheten och sveper runt
i en skarp kurva. Ibland blir det en slirning i
kurvan, men elektronen fortsätter med ökad eller
minskad energi. Efter att tusen gånger ha kommit
undan faror med knapp nöd, tusen gånger under en
tusen milliondels sekund, slutar den det vilda loppet
med en värre slirning än de förra. Elektronen blir
fången och fäst vid en atom. Men knappast har
den intagit sin plats förrän en X-stråle störtar fram
mot atomen. Elektronen suger i sig strålens energi
■och frustar i väg igen till nästa äventyr. Jag är
rädd att den moderna atomfysikens halsbrytande
komedi icke är vidare hänsynsfull mot våra
estetiska ideal. Det högtidliga dramat om stjärnornas
utveckling blir i verkligheten mera likt
filmkomedierna, där räddningen kommer just när allt hänger
på ett hår. Sfärernas harmoni får nästan ett tycke
av — jazz.
Och vad är resultatet av ali denna brådska?
Mycket litet. Med ali sin fart komma atomerna och
«lektronerna aldrig någon stans; de byta bara plats.
Det skulle kunna vara en allegori över
människornas liv. Det är uppenbart, att i sådana
bänder vetenskapen upphör att vara
opersonlig utan att därför upphöra att vara sann och
träder in på det område, där vetenskapens
och konstens händer mötas.
Det finnes tecken som tyda på att några av
de stora vetenskapsmännens verk en dag skola
analyseras såsom vi nu analysera stora
dikter. Ty det är ett misstag att tro att
vetenskapens stränghet utestänger det personliga
tittrycket. Clerk Maxwells teorier, för att
taga ett engelskt exempel, bära hans
personlighets prägel lika outplånligt som Det förlorade
paradiset är präglat av Miltons karaktär.
Även i dessa dagar är hans namn bland
fysikerna magiskt, och hans lärjungar skola tala
om honom som man talar om en skald eller ett
helgon. Jag citerar Ludwig Boltzman, en
vetenskapsman i Wien:
Liksom musikern känner igen Mozart, Beethoven
och Schubert på de första takterna, så kunde
matematikern igenkänna sin Cauchy, Gauss, Jacobi,
Helmholtz efter några få sidor. Den högsta formella
elegans med en emellanåt ganska svag stomme
utmärker fransmännen, den högsta dramatiska kraft
engelsmännen, Maxwell framför allt. Vem känner
icke hans Dynamical Theory of Gases? Först
utvecklas majestätiskt variationerna i hastigheterna
sedan komma från ena sidan de statiska
ekvationerna, från den andra den centrala rörelsens
ekvationer; högre och högre stiger formlernas kaos;
plötsligt ljuda de fyra orden: »Sätt n=jt. Den
onda demonen V försvinner — liksom då i
musiken en orolig basfigur, vilken hittills undergrävt
det hela, plötsligt tystnar. Som genom ett trollslag
inträder ordning i det som synts omöjligt att
behärska. Det är ingen tid till att fråga varför det
ena eller det andra insättes; den som icke känner
detta, kan lägga boken ifrån sig. Maxwell är icke
någon programmusiker som måste skriva
förklaringar till sina toner.
Jag är icke naturforskare, men utan att
vara det erfar jag här samma sinnesrörelse
som jag är förtrogen med inför stor konst
eller litteratur. Här möter oss äter en
affinitet mellan vetenskap och litteratur, som vår
tidsålder måste utforska.
Jag började med att tala om de tävlande
anspråk, som gjorde attack på den engelska
regeringen och nationen efter kriget, och jag
sade också att de flesta av dem som voro med
nu voro glada att få glömma det. Litteratur,
konst, vetenskap och till och med
undervisningsväsendet, som ropade gällast av de fyra,
ha alla nu lugnat sig, de sköta envar sin
syssla och ha antagit sina naturliga
proportioner i statens och kommunens liv. Jag tror
icke att någon verksamhet för närvarande
vågar begära främsta platsen eller är djärv
nog att skrytsamt framhäva sig på
bekostnad av andra intellektuella verksamheter
eller krafter. Till och med poesien har sedan
någon tid tillbaka upphört med att föregiva
sig vara religion, eller, om icke religion, det
moderna substitutet för den. Religionen i
England är just nu mycket intresserad av
disciplin, och detta erbjuder naturligtvis ett
gott tillfälle för usurpatorn. Men poesien har
icke trätt fram, såsom den tid efter annan
gjort, med erbjudande att vikariera eller med
förföriska lovsånger över sin egen
hemlighetsfulla gudomlighet. Skälet, eller
åtminstone ett skäl, är att poesien i England också
intresserar sig för disciplin och har sina
doktrinära punkter att avgöra lika väl som
kyrkan. Inom båda låter man för närvarande
visionen vila sig, och det angelägna är nu
tekniken.
Den ecklesiastika tekniken är jag icke
skickad att tala om; men om poesiens
tekniska angelägenhet skulle jag vilja säga
något. Den vanlige engelsmannen har svårt
att tänka på poesien som en konst eller som
någonting annat än en gåva, en gåva från
han vet icke var. Här i landet höll man
länge på inspirationen gentemot tekniken —
på det som kommer till skalden utan att han
kan eller vill säga hur, hellre än på hans
skicklighet och behärskning av sitt
instrument. Ändå är den europeiska poesiens
historia, som erkänt är, historien om en konst,
om ett stort spel som spelas med regler. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
