Ord och Bild / Trettiosjunde årgången. 1928 / 435 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En svensk rikshistoria. Av Adolf Schück

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

riksarkivarien Sam Clasons framställning av
Karl XIII:s och Karl XIV Johans
regeringar — beträffande den förre torde
uttrycket »regering» endast fattas såsom
»innehav av konungavärdigheten». Clasons
arbete är fyllt av nya synpunkter och präglat
av en påfallande lust att omvärdera de
slentrianmässiga omdömena om 1809 års män
och deras insatser. Förvisso sätter Clason
1809 års författningsarbete mycket högt,
men revolutionshjältarnas politiska bedrifter
få föga smickrande omdömen. Särskilt
genom B. Sjövalls forskningar har ju Georg
Adlersparre obarmhärtigt avklätts den
gloria av fäderneslandets räddare, som han
själv älskat att smycka sig med. Adlersparre
blir av Clason framställd som pratmakaren
par préférence, och uteslutande tragikomiska
te sig — med tanke på Fredrikshamnsfreden
och »Fersenska mordet» — hans uttalanden i
Karlstadsproklamationen 1809, att
frihetshjältarna skulle »med ljungeldens hastighet
och styrka möta inländska våldsverkare och
utländska fiender».

Sam Clason.

Carl Hallendorff.

Simon Boëthius.

Den svenska statens förnyelse ur detta
förfall, som kanske tydligast manifesterats
genom »Fersenska mordet», är nästan helt
och hållet Karl Johans förtjänst. Skildringen
av dennes regering, som tronföljare och
konung, vilken i stort sett är densamma som
Clason givit i samlingsverkets föregående
upplaga, är gjord con amore, men förf.
sticker likväl icke under stol med konungens fel
och brister: hans misstänksamhet och
svårighet att förstå det svenska folklynnet, även
som hans alltför starka optimism
beträffande hållbarheten av den uteslutande på hans
initiativ skapade svensk-norska unionen. Det
är Karl Johans imponerande personlighet
som sätter sin prägel på den svenska
politiken under den följande fredstiden. Han är
den siste av våra konungar som utövat en
personlig regeringsmakt av större mått och
som låtit sitt initiativ sträcka sig ända till
statsmaskineriets mindre detaljer, vilket till
stor del får förklaras av hans fasta vilja att
återställa statsmaktens auktoritet. Det var
mot denna konungastyrelse som den liberala
oppositionen riktade sina häftiga angrepp,
vilka till slut resulterade i att riksdagens
ställning som politisk maktfaktor blev
starkare markerad. Så har också sedan dess den
svenska historien i mycket blivit de svenska
riksdagarnas, kanske i alltför hög grad i de
framställningar som givits av det nyare
Sveriges öden.

Den 12:te delen är ägnad åt två till sitt
kynne så diametralt motsatta
regentpersonligheter som Oskar I och Karl XV. Den
förre konungens regering hade förut skildrats
av Emil Hildebrand och har nu reviderats
av professor Carl Hallendorff, som även
författat avdelningen om Karl XV.
Härigenom ha synpunkterna blivit mera enhetliga
på detta viktiga tidsskede, och härtill har
särskilt bidragit den ypperliga inledning
som Hallendorff fogat till Oskar I:s
historia. Det är den segrande liberalismens,
frihandelns och skandinavismens glanstid, den
tid då den gamla ståndsförfattningen går
mot graven för att ersättas med vårt
nuvarande tvåkammarsystem. Men samtidigt är
det de överspända och krossade illusionernas
tid, då förhoppningarna om ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>