Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En svensk rikshistoria. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enväldet spelat ut sin roll. Men Stavenows
framställning blir aldrig någon okritisk
skönmålning — i motsats till en senare
forskare på samma gebiet, Fredrik Lagerroth,
reagerar han skarpt mot det betänkliga
självsvåld och den barnsliga tro på
ständerväldets förträfflighet, som utmärker
frihetstiden. I sin inledning framhåller Stavenow,
att kravet på fred efter det långvariga kriget
var den djupaste och allmännaste fordran
hos folket vid tiden för Karl XII:s död
och att denna fred fick köpas huru dyrt som
helst på det ramlande Östersjöväldets
bekostnad. Men det kan icke nekas, att man här
hade väntat sig en starkare kritik från
författarens sida mot de nya makthavarna, som
övertogo den förvisso svåra uppgiften att
avveckla de omfattande krigsföretagen.
Genom den huvudlösa utrymningen av de
erövrade delarna av Norge försämrades ju från
början Sveriges ställning vid ett kommande
fredsslut, och om frederna med
England-Hannover och Preussen måste man säga, att
de köptes alltför dyrt, då de icke gåvo
Sverige det påräknade biståndet för
åvägabringandet av en dräglig fred med Ryssland
eller skyddade det för de ryska flottornas
ödeläggande härjningar. För det svenska
huvudlandets område har troligen »den stora
ofreden» varit mest kännbar genom de
olyckor som inträffade efter Karl XII:s död, ty
först då fick man där på allvar känna krigets
förödelse. Fråga är väl för övrigt om man
verkligen så allmänt i november 1718 ansåg
vårt Östersjövälde tillspillogivet, åtminstone
synes så ej varit fallet i de ledande kretsarna,
där man i det längsta ville bevara
Östersjöprovinserna och först 1721 underkastade sig
Rysslands hårda fredsvillkor. Och som
Stavenow i en mindre skrift (»Det svenska
stormaktsväldets uppkomst») ypperligt klarlagt,
var det svenska väldet i Baltikum ingen
dödsdömd skapelse, utan en med historisk
nödvändighet framtvingad expansion, som
Sverige under dåvarande förhållanden svårligen
kunde ha undandragit sig. I denna sin syn är
Stavenow här fullt enig med Hjärne, som ju
ivrigt bekämpat en senare tids defaitistiska
betraktelser över Sveriges Östersjövälde och
dess föreställning om omöjligheten att
försvara detta mot den ryska kolossen.
Det är en stor fördel, att såväl frihetstiden
som den gustavianska tiden skildrats av
samme författare. Härigenom har
övergången mellan dessa perioder blivit mera
omedelbar, och förutsättningarna för och betydelsen
av Gustav III:s statsvälvning 1772
framträda särskilt klart. För Gustav III:s omstridda
och i mycket gåtfulla personlighet hyser
Stavenow i de flesta avseenden en stark
sympati, ehuru han naturligtvis icke sticker
under stol med konungens fel och brister. Dock
skulle man väntat sig en strängare
förkastelsedom över det illa förberedda fredsbrottet
med Ryssland, där konungens harsardösa
utrikespolitik tydligast framträder. Tyvärr
slutade Odhner just här sin ingående
skildring av Gustav III:s historia, men av hans
framställning framgick tydligt, att de
skärmytslingar vid ryska gränsen, som inledde
kriget, framprovocerats från konungens sida.
Av Stavenows framställning av Gustav
IV:s Adolfs styrelse framgår, att han icke
är böjd att ansluta sig till de forskare, som
velat fälla en mildare dom över konungens
politik. Som särskilt Sam Clason sökt påvisa,
var det dock en nästan omöjlig uppgift att
vidmakthålla Sveriges neutralitet under den
världsomspännande kampen mellan Napoleon
och England. Då Sverige anslöt sig till den
senare makten, bör detta icke allenast
tillskrivas konungens legitimistiska sympatier utan
även hans övertygelse att så var nödvändigt
av hänsyn till Sveriges politiska och
ekonomiska intressen. Det är dock möjligt, att
Clason i sina försök att förklara Gustav IV
Adolfs skarpt kritiserade politik gått alltför
långt i apologetisk riktning. Obestridligt är
ju att konungen under slutet av sin regering
lidit av sinnessjukdom, men å andra sidan
kvarstå Clasons komprometterande anklagelser
mot en stor del av den svenska byråkratien för
öppet sabotage mot de av konungen vidtagna
försvarsanstalterna. En framställning av
»Huru vi förlorade Finland» blir också alltid
ofullständig, om icke de separatistiska strävandena
i denna riksdel tydligt belysas — det finska
kriget 1808—09 är ju ett av de mörkaste
bladen i vår historia. Vi ha tyvärr alltför
mycket tagit intryck av Runebergs »Fänrik Stål»
och glömt, att stora kretsar av Finlands
svenska överklass utan avsaknad såg skilsmässan
från Sverige. Det är knappast någon
överdrift att säga, att Sveaborgs kapitulation och
Borgå lantdag äro samma andas barn — den
senare stämplar också Stavenow med rätta
som »ett trohetsbrott mot svenska kronan»
och »från rättslig synpunkt en ren
olaglighet».
Det är en frisk fläkt över framlidne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
