Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Latirin
obekantskap med stycket. En synnerligen
litterärt förfaren mondän dam såg litet moloken
ut. Det gav henne ytterligare charme.
Styckets ämne diskuterades nog bäst i
de-mimondäna villor i Syracusa eller Korint.
Fanatiker av Miles Malleson gavs på
Blancheteatern. Det är ett splitternytt engelskt
stycke, introducerat och översatt av Elsa
Thulin. Det både roade och rörde, det senare
visserligen mycket litet, och gav dessutom
mycket att tänka på. Låt oss för ali del icke
bli viktiga över att vissa nordiska
åttiotals-problem nu efter ett halvt sekel äro aktuella
på den engelska teatern. I livet äro dessa
ämnen här ännu aktuellare än 1880. De äro
för resten ganska pinsamma, som
ofrånkomliga problem ofta äro.
England har under de sista två decennierna
genomgått en fullkomlig förändring. Den
viktorianska tidens pryderi lever naturligtvis
kvar i vissa kretsar, men i tryck och på
teatern har man tillstånd att säga saker som
knappast kunde viskas för tjugo år sen. De
långa år som engelsk ungdom låg i
skyttegravarna med döden för ögonen gav den
tillfälle att känna och tänka en hel del. Bland
annat tänkte unge John Freeman, att han
icke ville bli skjuten, innan han fått vara med
om livets fullhet. Hemma i London hade
kvinnorörelsen ej gått enbart i Fredrika
Bre-mer-riktning. Nyligen skaffade sig en av de
äldre suffragetterna — ja, det var en av de
rätt gamla — ett vad Strindberg kallar
tendensbarn, det kan ej vara ofinkänsligt att
säga det, då missen lät avbilda sig i
tidningarna, och bra många av de yngre ville
åt-"minstone få erfara fullt ut vad kärlek kan ge.
Malleson har kallat sin pjäs Fanatiker. De
två unga syskonen Freeman, John och Gwen,
bli fullkomliga fanatiker för fri kärlek. De
tycka det är fullkomligt opassande att gifta
sig utan försöksäktenskap. En sån sak
förefaller dem lika motbjudande som den gjorde
för »Lejonets unge» i världen. John är
förlovad med en »konventionell» flicka men tar i
alla fall upp på sitt rum en liten hängiven,
oreflekterad miss Toby —• fröken Ingeborg
Mattson —, som klädde av sig och kastade sig
i hans armar med en vehemens och en
naturlighet, som var rent förtjusande och som
märkvärdigt nog tog bort varje spår av den
kvalmighet dylika scener så lätt få på
teatern. Gwen blir kär i en frisinnad men dock
välbalanserad dramatisk författare, som tor-
de vara herr Mallesons alter ego. Författaren,,
mr Colin Mackenzie, spelades av herr Olav
Riégo. Gwen vill på inga villkor, till häpnad
både för hennes föräldrar och hennes
fästman, lagligen gifta sig med honom. Detta
erotofanatiska tokeri går såtillvida om intet,,
som Gwen går in på en kompromiss. De
skola ogifta resa till Rom tillsammans och där
gifta sig. Man får hoppas, att Gwen under
resan fick tillfälle att tillämpa sina åsikter,
så att hon fick samvetsfrid. Men under allt
detta teoretiserande om den fria kärlekens
riktighet visar det sig, att den söta
husjungfrun Rosie —- fröken Märta Arbin — lyssnat
till de djärva idéerna, då hon kom in med
tebrickan, och satt dem i praktik med det
resultat att hon skall få ett barn. Det var ett
välgörande inlägg, denna pust från
verklighetens hårda värld, och jag blev särskilt
rörd åt Rosies naiva förtvivlade uttryck:
»Jag har min olycka med mig vart jag går.»
Den fagra, man kan knappast säga till
stadgad ålder komna modehandlerskan miss
Margaret Heal — fröken Olga Anderson —
berättar för de uppmärksamma ungdomarna
med egendomlig öppenhet om sin lugna
lycka med fem älskare i rad. Hon gjorde det
med en viss stilla belåtenhet, som trots min
aktning för skådespelerskans prestation kom
det att något rycka i mina mungipor.
Pappa Freeman — herr Erik Berglund ■—
var den konventionelle mannen, men han lät
ibland så förståndig, att jag måste göra
våld på mig för att ej bli litet anstucken av
hans föråldrade argumentation. Mamman —
fröken Karin Alexanderson —• var en snäll
stilla fru, som tänkte att barnen ha väl i
huvudsak rätt — mammor bruka ju i
allmänhet vara i Pagt med Fremtiden. Jag
hade väntat, att hon skulle avslöjas som en
tänkande kvinna och för första gången, i
sitt liv säga, att det var nog bra med både
kärlek och frihet, men att livet hade lärt
henne, att den fanatiska tron på att
kvinnorösträtt och fri kärlek skulle genomföra
lyckoriket på jorden icke höll streck utan att
både kärleken och friheten ha en förmåga
att åstadkomma nytt trassel. Men vi vill ha
dem i alla fall, säger ungdomen.
De två trotsiga fanatikerna John —• herr
Per-Axel Branner — och Gwen —• fru Ester
Roeck-Hansen — föreföllo mig fullt ut
förstådda och väl skildrade. Vad det är
ogemytligt med fanatiker!
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
