Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En diktbok från Augustus’ tid. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar rie
står, först och sist en kärlekens diktare. Som
erotisk poet spänner han över ett rikt
register : han har pliktskyldigast ägnat
gossekärleken sitt intresse, han har föregripit
Ovidius genom att skissera en spirituell och lätt
cynisk Ars Amandi, lagd i Priapus’ mun, han
har besjungit en av Aphrodite Pandemos’
enklare prästinnor under det fingerade
namnet Nemesis. Men det kvinnonamn som är
oupplösligt förknippat med hans, är Delia.
Mycken trycksvärta och mycket skarpsinne
har spillts på frågan, huruvida Delia varit
en kvinna av kött och blod.
Problemställningen är ovanligt ofruktbar. Det kan
tämligen lätt uppvisas, att pseudonymen Delia
inte döljer någon bestämd modell; vi kunna
icke skriva Delias biografi med ledning av
Tibullus’ dikter, och de uppgifter skalden
lämnar om hennes levnadsförhållanden äro
rika på motsägelser — än är hon en gift
dam med en lagom medgörlig äkta man, än
en femme galante av libertinstånd, som
under sin duennas omvårdnad i vilket
ögonblick som helst kan glida ner till
hetärstadiet, o. s. v. Tibullus har haft att följa den
konvention, som bjöd diktaren att apostrofera
den älskade med något grekiskt egennamn,
och han har hållit sig till det vackra, mjukt
klingande namnet Delia. Delia, det är
Kvinnan rätt och slätt, fattad som objekt för
mannens åtrå, med konkreta och individuella
drag, som växla från dikt till dikt alltefter
den skildrade situationens krav. Men om
Delia icke har haft någon modell, så har hon
förvisso haft modeller: ingen kan gärna
förneka, att det kärleksliv, som speglas i
Tibullus’ elegier, är av kött och blod. Väl är han
fri från Ovidius’ lystenhet och immun mot
Propertius’ katastrofala älskogsberusning:
men ali den rococoaktiga gracen i hans
verskonst kan ej fördölja, att hans erotik bäres
upp av en äkta italisk robust sinnlighet. Men
därutöver har han i rikare mått än
medtävlarna det psykologiska intresset, gåvan att
skarpt och fint analysera erotikens
stämningsvärld. Allra bäst kommer hans konstnärskap
till sin rätt, när hans disticha få följa de
skiftande affekter, som framlockas av
älskogslycka, trånad eller jalousie, när han får
återskapa den psykiska atmosfären kring ett
rendez-vous eller en rupture. Må vara att
den stora och tragiska passionen — den som
Vergilius tolkat i Aeneidens Didoepisod —
ligger utanför Tibullus’ synkrets, må vara att
hans erfarenhet endast sträcker sig till den
sorts amourer, som bägge parter, trots ivriga
försäkringar om motsatsen, överleva utan
allvarligare men för framtiden än ett sting
i hjärttrakten då och då — hans virtuosa
konst att i elegiens sirligt stiliserade, en
smula konventionella formelspråk inrama
pittoreska och färgklara tablåer av den
romerska vardagens vie amoureuse berättigar
utan vidare Tibullus till en förnämlig plats
bland den erotiska diktningens klassiker.
Tibullus hörde ej till de snillen som gå
sin väg genom livet i trotsig och misstrogen
ensamhet. Horatius vittnar, hur uppskattad,
ja älskad den blide och vänsälle mannen var
av alla som kommo honom nära, och
Horatius skildrar även, hur vännens liv
förljuva-des av »skönhet, välstånd och konsten att
njuta därav». Men det skulle ej bli Tibullus
förunnat att länge utöva den konsten: han
var en gudarnas älskling även därutinnan,
att hans jordeliv blev kort. År 19 f. Kr.,
samma år som Vergilius skildes hädan,
rycktes han oväntat bort av sjukdom: hans
poetiska livsverk förblev ett fragment. Ovidius,
som ej kan fritas från en viss beskäftighet
gentemot sina äldre kolleger, var strax
färdig med en lång begravningselegi, fylld av
schwungfull retorik och gråtmild svada,
därjämte späckad med listiga allusioner på
tibul-liska verser till de estetiska gourmeternas
fägnad. Men det var ej Ovidius’
utgjutelser som skulle bli Tibullus’ klassiska
eftermäle.
Till Tibullus’ vänkrets hörde en skald vid
namn Domitius Marsus. Han skrev
verskåserier i stil med Horatius’ satirer och var
berömd för sina mördande kvicka
epigrammer. Av allt detta har så gott som intet
bevarats till oss. Men Tibullus’ död avtvang
honom ett par verser, som i ali sin enkelhet
varit nog att rädda hans namn genom
tiderna :
Du fick följa Vergilius åt, Tibullus — den grymma
Döden förde dig ung hem till Elysiens ängd.
Borta är han som i ljuv elegi gav röst åt sin
älskog,
borta skalden som kvad manligt om kungar och
krig.
Det lilla impromptu’t avslutar i våra
handskrifter den diktsamling som bär Tibullus’
namn. I dess dämpade vemodsackord
förtonar det eko som når oss från Messallas
Musenhof.
470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
