Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Leo Tolstoy och hans värld. Några drag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John G ii stavson
sentanterna för det ryska folkets
självständiga andliga liv, dess andes enda stämma i
världen. Endast inom den konstnärligt
formade, starkt känslomättade, av den
personliga, omedelbara upplevelsens värme ännu
genomglödgade berättelsens sfär har det,
åtminstone hittills, varit det ryska folket
beskärt att skapa fullödiga, universellt
betydelsefulla uttryck för sin andes egenartade
liv.
I Västeuropa är läget härvidlag helt
annorlunda. Sedan århundraden tillbaka
kännetecknas dess andliga liv av en rik
differentiering, som strålar ut inom en
mångfald områden och sfärer. Tolk för dess
mångfasetterade andeliv är icke bara den
stora dikten och konsten utan i kanske än
högre grad det från de personliga
upplevelsernas trollmakt befriade, rent sakligt
inställda tänkandet, sådant detta manifesterar sig i
västeuropeisk filosofi och vetenskap.
Det ryska folket däremot saknar
åtminstone hittills en självständig filosofi liksom
en kritisk teologi. Ej heller har det lyckats
att göra någon egenartad insats på
andevetenskapernas område. Överhuvud tycks det
ryska folket hittills ha saknat förståelse för
den specifikt vetenskapliga inställningen till
livet och världen.
Naturligtvis vore det i högsta grad
orättfärdigt att påstå, att tänkandet inom det
ryska folkets andliga liv ej spelar någon
väsentlig roll. Men det ryska tänkandet har en
ännu i hög grad odifferentierad karaktär.
Tanken har ej löst sig ur den personliga
upplevelsens omfamning. Den är ur stånd att
fritt sväva över den personliga upplevelsen.
Det ryska tänkandet har ej upptäckt tankens
egen, självständiga sfär, ej fått ögat öppet
för tankarnas eget immanenta sammanhang.
Respekten och sinnet för vad vi kalla den
logiska nödvändigheten äro i hög grad
outvecklade. Det teoretiska livet intar en
alltigenom tjänande ställning och tillägges
knappast något egenvärde. Den i Hellas först
födda kontemplativa, rent teoretiska
inställning, som obekymrad om den egna
personens frälsning söker saligheten i att bli ett
ointresserat, allt genomskådande, allt
speglande öga, tycks på det hela taget
fullkomligt främmande för ryskt andeliv.
Såsom sann gäller här blott den tanke,
vilken tycks ägnad att främja realiserandet av
vissa mål, vars berättigande och absoluta
önskvärdhet dogmatiskt slagits fast. Det
ryska tänkandet står helt under hjärtats dikta-
tur. Det är ett alltigenom önskefött och
ön-skestyrt tänkande, där Logos och Mythos
ännu ej skilts åt.
Tanken ingår här som ett blott moment
i den totala, ännu osöndrade livsvarma
upplevelsen, och man ryggar instinktivt
tillbaka för att söka lägga ett snitt mellan våra
upplevelsers subjektiva och objektiva
faktorer.
Inför den principiellt kritiska inställning,
som inom västerländskt andeliv under tusen
svårigheter, misstag och strider steg för
steg utarbetats, och som bl. a. kännetecknas
av strävandet att ur våra upplevelsers
brokiga och skiftande ström framdestillera dels
en den rena tankens överpersonliga och dels
en den gång på gång prövade objektiva
erfarenhetens sfär, står rysk mentalitet på det
hela taget oförstående, ja, full av
misstänksamhet.
Det ryska tänkandet är nämligen
utpräglat subjektivistiskt, eller vi kunna ock säga
naivt, i den meningen att man hyser en hart
när oemotståndlig böjelse för att
förblanda, ja, identifiera sina rent personliga
upplevelser och känslostämningar med den
allmängiltiga, objektiva erfarenheten.
Denna det ryska tänkandets radikala
subjektivism har otvivelaktigt många rötter.
Till ej ringa del har den framdrivits under
det fruktansvärda trycket av de
politiskt-so-ciala förhållandena. Det månghundraåriga
tatarherraväldet, den tsaristiska despotismen
och livegenskapen, som alla verkat i riktning
mot ett människornas förvandlande till blotta
saker utan egenvärde, ha nödgat det ryska
folket att söka sin räddning i flykt in i
själens värld.
Skulle icke människorna duka under och
fullkomligt förlora känslan av sitt personliga
värde, så måste de hämta kraft att leva ur
inre källor. Den samvetslösa
hänsynslösheten och det handgripliga människoföraktet
hos de maktägande väckte hos det kuvade
ryska folket till liv en stark känsla av att
den enskildes samvete hade rätt mot de
härskande makterna och stärkte så
ytterligare den subjektivistiska inriktningen.
Den makt, som under förtryckets dagar
mer än någon annan bidrog till att hålla det
ryska folket uppe, skänka det tröst och
förmåga att bära det tyngsta, var tvivelsutan
den ryska kyrkan. Visserligen hade även
denna blivit kuvad av den tsaristiska
despotismen och förvandlad till ett kejserligt
salighetsverk, men i sitt innersta drömde den rys-
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
