Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Leo Tolstoy och hans värld. Några drag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leo Tolstoy, och hans värld
ka kyrkan alltjämt om den tid, då staten
skulle fullkomligt upphälvas och övergå i
kyrkan.
Någon egentlig motvikt mot böjelsen för
en radikal subjektivism kom emellertid den
ortodoxa ryska kyrkan ej att bilda. Snarare
kan den sägas ha ytterligare förstärkt
denna tendens.
Den ryska kyrkan, sådan den hittills
framträtt, har nämligen framförallt haft
karaktär av en hinsides kyrka, som fattat som sin
enda väsentliga uppgift att rädda
människosjälarna ut ur denna köttets, maktens och
förgänglighetens värld och förläna dem
delaktighet i det genom Kristi död och
uppståndelse instiftade evighets- och
odödlighetsmysteriet. Tonvikten faller här helt på
det inre, på den osynliga världen. I
subjektivistisk riktning har ock verkat, att den ryska
kyrkans gudstjänst är i eminent grad
känslobetonad och framförallt lägger an på att
skapa andakt.
Starkt har den ock understrukit, att den
är den enda rättrogna kyrkan, som ensam
sitter inne med den enda fulla sanningen,
som ej kan vara mer än på ett sätt, och att
vägen till mänsklighetens frälsning går fram
endast och allenast genom den. Långt ifrån
att hämma eller motarbeta har den således
i hög grad förstärkt, ja, upphöjt till rang
av en huvuddogm det ryska folkets
instinktiva övertygelse om att ryskhet och
allmänsklighet äro ett och detsamma, och att
det ryska folket är allt mänskligts mått.
Den ryska kyrkans sanningsabsolutism
drar med nödvändighet med sig anspråket
på att kyrkan och dess med ett högre mått
av insikt begåvade tjänare äro skickade att
bättre känna vad som utgör en människas
sanna väl, än vederbörande själv. Så
uppstår den fördärvbringande och farliga
illusionen, som den ryska intelligensen okritiskt
övertagit från den enda rättrogna kyrkan,
att den ena människan är i stånd att
fullkomligt förstå och genomskåda den andra.
Förhållandet till medmänniskorna
försakligas så, och man mister respekten för
människan som en fri, självbestämd, aldrig fullt
fastläggbar personlighet. Saker äro
nämligen blott de företeelser, som vi tro oss
fullständigt kunna genomskåda.
Konsekvensen av denna
sanningsabsolutism blir då, att den ena människan anser sig
befogad att påtvinga sina medmänniskor,
vad hon anser vara deras sanna väl.
Men arvet från ortodoxien och dess in-
ställning till värld och liv’är ingalunda
uttömt därmed.
Ortodoxins understrukna hinsides
inriktning gör den till en blott och bar
frälsningsreligion, för vilken tonvikten helt faller på
att själarna räddas ut ur denna världen och
återfå sin ursprungliga oskuld och renhet.
Otvivelaktigt finna vi här en stark
tendens att skilja ut människan och hennes öde
ur den övriga skapelsen. Människan
förlänas en pointerad särställning. Hon är ej på
något sätt infogad som ett led i ett stort
kosmiskt skeende utan intar en
undantagsställning. Hon är en konungason,-som i
fjärran land nödgas att förrätta trältjänst, men
vars hela diktan och traktan går ut på att
bryta upp och vända åter till fadershuset.
För denna den ryska ortodoxins syn, för
vilken det enda nödvändiga är den alltigenom
transcendent fattade frälsningen, det evigas
magiskt fattade gripande över på detta
syndens och dödens plan, blekna alla
skiljaktigheter mellan människorna bort till
oväsentligheter. Alla äro de kamrater i syndens
värld, och alla mötas de i det enda
väsentliga, nämligen det starka frälsningsbehovet.
Den ortodoxa inriktningen har intet sinne
för den personliga egenarten. Dess fräna
hinsidesinriktning gör den blind för det
personligas gudomlighet och egenvärde. I
kravet på den personliga självbestämdheten och
friheten ser den blott högmod och bristande
förståelse för det enda nödvändiga.
Vad den lyfter på skölden, är en
utpräglad frälsningsdemokrati.
Alla äro vi eländiga syndare, och
frälsningen kommer utslutande från ovan. Den
bryter in som ett allt omgestaltande under.
Denna känsla av den reala människans
djupa ovärdighet, av att vara stoft och aska,
som hos det ryska folket framträder såsom
innerlig ödmjukhet, frihet från moralistisk
förhävelse och fariseism och i ett
finkänsligt och ömsint bedömande av den felande
men ock t. ex. i bristande sinne för den
personliga integriteten och ett respektlöst,
inkvisitoriskt rotande i andras själar, har
emellertid sina rötter icke bara i den
ortodoxa inställningen till liv och värld utan
jämväl i den ryska despotismen.
Inför tsaren voro alla lika ovärdiga. Ali
nåd kom ock här från ovan. Tsaren, denne
jordiske gud, upplyfte vem han behagade,
och nedstörtade ock vern han ville. Även
inför autokratorn och hans handlingar hade
man känslan att stå inför ett ogenomträng-
477.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
