Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Leo Tolstoy och hans värld. Några drag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leo Tolstoy, och hans värld
för ortodoxin te sig såsom det i sig onda.
På denna punkt har ortodoxin tvivelsutan
bevarat långt mer av urkristendomens och
den gamla kristna kyrkans inställning än
någon västerländsk kyrkobildning. Att så blivit
fallet, sammanhänger tvivelsutan med att
ortodoxin och f. ö. hela det ryska andelivet ej
blivit delaktigt av arvet från Rom. Från
Rom stammar nämligen ytterst den
västeuropeiska insikten i att makten och dess
främsta representant här i världen — staten —
ej är det i sig onda utan trots sitt jordbundna
ursprung i sina högsta manifestationer en
sedlig potens, en garant för personlighetens
fria utveckling inom bestämda gränser.
För rysk mentalitet däremot ter sig staten
såsom djävulens rike. Till denna uppfattning
har säkerligen ock bidragit, att den ryska
staten alltid förblivit en utslutande makt-,
ja, våldsstat. Ursprungligen bildad som ett
skydd och värn mot »hedningarnas» anfall
har den av många skäl, som vi ej här kunna
beröra, stannat i växten och ej haft kraft
och ej heller vilja att utveckla sig till en
rättsstat.
Frälsningen ut ur den värld, där den ena
människan äger herravälde över den andra,
kom så att för den ryska intelligensen te sig
såsom det enda nödvändiga. Den frälsning,
man begärde och drömde om, måste vara
radikal. Här ville man, dogmatiskt
antropo-centriskt inställd och uppfostrad i ortodoxins
helt önskestyrda tänkande som man var, ej
veta av någon kompromiss, något närmande
steg för steg. Här gällde det ej att flytta
brickor utan att med ens slå sönder hela
spelet. Endast så kunde man göra sig urarva i
fråga om det förflutnas oerhörda skuld och
bevara sin själs oskuld och renhet.
Ortodoxins hinsides frälsning har man
helt vänt ryggen åt. Man ser däri blott ett
nesligt pakterande med denna världens
makter, ett uppskjutande av rättfärdighetsrikets
inträdande ad kalendas graecas.
Till sin grundstruktur företer emellertid
den frälsning, liksom den idealvärld den
ryska intelligensen drömt om, en djupgående
överensstämmelse med ortodoxins. Det
stats-lösa broderlighetsrike, man trår efter, har
alltigenom bevarat den ortodoxa
hinsides-strukturen. Det har en handgriplig
eskatologisk och apokalyptisk prägel. Som en
tjuv om natten bryter det in och gör i ett
slag allting nytt. Mellan det och vår värld
är ett svalg befäst. Ur det hinsides bryter
det fram i form av en väldig katastrof.
Övergången från vår värld till det
eftertrådda broderlighetsriket har karaktär av ett
under, fastän undret heter icke längre Kristi
återkomst utan världsrevolutionen. Liksom
ortodoxin känner nämligen det ryska
tänkandet endast en väg till saligheten, och den
för här fram genom världsrevolutionen.
Med ortodoxin mötes detta tänkande ock i
den understruket antihistoriska och
utvecklingsförnekande tendensen i
frälsningsförkunnelsen.
Från inflytanden från ortodoxin och
despotismen stammar väl ock till en viss grad
det ryska tänkandets intensiva böjelse för
att beteckna mänskligheten som en
odifferentierad massa, som ej själv känner sin
frälsning utan måste ledas och som en
;barn- eller fårskock drivas fram till sitt
sanna väl.
Sammanfatta vi här det sagda, så finna
vi, att utmärkande för det frigjorda ryska
tänkandet framför allt är dess känslo- och
önskeberoende, dess bundenhet vid och av de
fulla personliga upplevelserna, dess
san-ningsabsolutism, subjektivism och
antropo-centrism, dess överbetonande av
solidaritets-och gemenskapsidén.
Taga vi så med i räkningen det ryska
folkets starka konstnärliga anlag, torde vi
finna det inlysande att den ryska tankens
innersta intentioner och egenart djupast och
fullast fått uttryck i den konstnärliga
gestaltningen av den fulla upplevelsevärlden,
d. v. s. hos de stora berättarna från förra
seklet. De ryska berättarna från förra seklet
— en Gogol, en Turgenjev, en Gontscharov,
en Lesskov, en Dostojevskij, en Tolstoy —
äro nämligen icke bara stora diktare och
gestaltare av människoöden utan ock —
åtminstone hittills — den ryska tankens främste
bärare.
Il-
Betrakta vi den ryska tankens gestaltning
hos dess borna uppenbarare så kunna vi
urskilja två huvudtyper. Den ena, såsom vars
ypperste representant Dostojevskij
säkerligen måste gälla, är alltigenom idébestämd.
Bland de stora ryska diktartänkarna är
nämligen Dostojevskij den mest medvetne. Hans
diktning är alltigenom intellektuellt betonad
och rör sig framförallt bland problem och
idéer. Sin utgångspunkt har den icke i den
fulla sinnliga åskådningens värld utan i
idéernas och problemens. Hans diktvärld är ett
utflöde av hans extatiska upplevelser av den-
479.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
