Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Leo Tolstoy och hans värld. Några drag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John G ti s tav s on
na värld. Hans människor äro idébesatta. De
sakna plastisk rundning och stå ej fritt för
sig själva, utan äro utflöden och
inkarnationer av idéer och idétendenser, som
Dostojevskij själv brottats med och som han
laddat med sin heta själs intensiva lidelse. Den
åskådlighet, som vi möta i hans diktvärld,
har alltigenom visionens prägel. Ljuset över
denna värld är icke lugnt och jämnt, utan
allt ter sig i visionens överskarpa, flackande,
till ett fåtal punkter koncentrerade
blixtbelysning. Därav det skugglika, fantastiska
och »irreella» draget hos hans människor.
Vår känsla av den Dostojevskij ska
diktvärldens »irrealitet» förstärkes ock av att
hans människor, såsom varande
idéinkarnationer, knappast förete någon utveckling.
Ordet har ej blivit kött, vilket dock måhända
var hans innersta, för honom själv knappt
fullt medvetna dröm. Hans människor äro
färdiga redan då berättelsen tager sin
början, och vad vi får vara med om är icke en
utveckling utan en uppveckling, ett
avslöjande av de framförda människornas olika
väsenssidor. Deras handlingar växa ej
organiskt fram ur deras natur utan ha karaktär
av idéemanationer, av dialektiska
konsekvenser.
Dostojevskijs diktverk äro emellertid
framsprungna ur hans egen andes brottningar med
framförallt de religiösa problemen. Därför
höra tanke och gestaltning här innerligt
samman, och hans teoretiska utredningar och
förkunnelser kunna ej skiljas ut från hans
romaner utan bilda ofta hans diktnings
kvintessens. Dikten var den av honom medvetet
valda form, i och genom vilken han sökte
befrielse.1
Den andra huvudtypen åter, vars främste
vi möta i Leo Tolstoy, är i långt högre grad
ren diktare. För Tolstoy var dikten ej en
fast och medvetet väld form. Han var
diktare av inre tvång. Diktens gestaltskapande
var för honom en naturnödvändighet, som
han stundom icke utan dåligt samvete gav
efter för. Att leva det var för honom ett
med att dikta. Med samma nödvändighet, som
naturen om våren låter gräs och blommor
spira fram, trollade hans fantasi ur intrycken,
som strömmade på honom, fram ett myller
av sinnligt åskådliga, livfulla gestalter. De
börja tala, och oavsiktligt, liksom i förbigåen-
1 Se vidare J. Gustavson: Några blad ur
Rysslands andliga historia, inledning till studiet av
Dostojevskij, samt F. M. Dostojevskijs livssyn. Ord och
Bild 1920, sid. 55 och 213.
de låta de ord falla, som kasta blixtljus över
de mest vidsträckta livssammanhang, eller
peka på lösningar av problem, som länge
marterat människan Tolstoy men vars
lösningar han, då han vaknat upp ur
diktar-tillståndets trance, trots alla medvetna
ansträngningar var ur stånd att finna.
Beviset för att Tolstoy, då diktens genius
lämnat honom, trots ali möda och alla
kvalfulla brottningar med problemen saknade
förmåga att nå fram till den djupa, intuitiva
visdom, hans diktande gestalter förråda, kan
med händerna gripas i de många teoretiska
utläggningar och predikningar, som vi
möta icke bara i hans ålderdomsverk utan
redan i de stora romanerna från hans
skaparkrafts högsommar.
Redan tidigt i hans liv inträffade
nämligen perioder, då han av sitt samvete ansåg
sig nödgad att övergiva diktens
lifldansar-möda såsom något i grunden värdelöst och
fåfängt. Ja, diktandet tedde sig för honom
såsom den stora förförelsen, som lockade
honom själv bort från hans sedliga uppgifter,
och varigenom han i sin tur förtrollade andra
och kom dem att glömma det enda
nödvändiga. Men diktardriften bände på och släppte
ej sitt grepp över hans själ. Ett slags utväg
ur denna dilemma trodde han sig under
många år kunna finna genom att han mitt
under berättelsens gång bröt av, rev sönder
illusionen och själv trädde fram på scenen
med magisterns pekpinne. Så tillkommo t. ex.
de historiefilosofiska utläggningarna och
funderingarna i »Krig och fred».
Mellan dessa hans dagsmedvetandes under
bästa avsikt framsprungna utredningar och
förmaningar och hajns dikts omedvetna,
hemliga visdom gapar emellertid ett svalg.
Teoretikern, socialprofeten, pedagogen och
predikanten Tolstoys utläggningar äro i
allmänhet i hög grad torra och schematiska
och nå sällan utöver en den tunnaste, mest
blodfattiga rationalism. De präglas av en
sökt enkelhet och rent av outhärdlig
dogmatisk naivism. De förenkla problemen på ett
fruktansvärt sätt, vilja aldrig se eller räkna
med mer än en sida av tingen. De vittna om
en fanatisk fiendskap till livets mångfald och
åsyfta att med alla medel pressa in allt och
alla under samma mått och samma formel.
De äro till brädden laddade med rättshaveri
och tillgripa alla sofistikens konstgrepp för
att rädda den en gång intagna och såsom
absolut hävdade positionen. De förråda en
fullständig oförmögenhet att se det berättigade
480
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
