Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Leo Tolstoy och hans värld. Några drag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leo Tolstoy, och hans värld
vi också ha andra plikter, som Gud pålagt
oss, och att vi få uppoffra oss själva, men
inte våra barn.
Med detta till instinkterna starkt
appellerande, högst sofistiska argument ha
säkerligen årtiondena fore livegenskapens
upphävande i Ryssland mången fader och
moder ur adelskretsarna ådagalagt det
orättfärdiga i att rubba på de bestående
förhållandena. Ja, med hänvisningen till barnens
rätt och vår plikt mot dem har måhända
redan i urtiden någon klok moder sökt hävda
kannibalismens sedliga berättigande.
IV.
Den måhända mest glansomgjutna, av
vitalitet strålande gestalten i Tolstoys hela
kvinnogalleri är Anna Karenina.
Vid det första, för dem båda så
skickelsedigra sammanträffandet med Vronskij
gör hennes ansikte på denne icke intryck av
att vara synnerligen vackert. Hon frapperar
ej heller genom gestaltens stillfullhet och
lugna gratie. Men vad som genast slår
Vronskij är hennes älskliga och intagande
ansiktsuttryck. Hon har ock de strålande och
glänsande ögon, vi förut fäst oss vid hos
Natasja och Kitty. Hela hennes varelse är fylld
av återhållen livlighet, av det »överskott av
något», som Natasja och Kitty knappast
äga, åtminstone ej i samma grad, och som
blir Annas öde. Detta »överskott av
något», d. v. s. om vi skola försöka tolka
detta »någots» innebörd, av livsvilja,
livstörst, av underjordisk förbundenhet med
livets urgrund, denna återhållna och dämpade
inre eld bryter hos Anna ut än i blickens
överstarka glans, än i ett ryckande kring de
mörkröda läpparna. Detta övermått, denna
ständigt tillbakahållna och tyglade
bacchan-tism som hotar hela hennes väsen med
förbränning och självförstörelse, giver ock åt
hennes gång dess raskhet, spänstighet och
elasticitet. Det uppenbarar sig ock i energin
och djärvheten i hennes sätt att taga i hand.
Det är ock detta övermått som driver
henne, den alltför blodfulla, bort från den
blodfattige, pedantiske, petrificerade Karenin och
kastar henne i armarna först på Vronskij och
så på — döden.
I framställningen av Annas öde avslöjar
Tolstoy något av sin egen osäkerhet, sitt eget
djupa, knappt ännu mèdvetet erkända tvivel
på att frälsningen undan livets svårigheter,
problematiskhet och kaotiska virrvarr låge i
den fulla hängivenheten åt släktlivet, i
uppoffringen för barnen.
Ur ungdomsårens stormar och andliga oro,
ur dess ansträngda sökande efter lyckan och
det egna livets mening, ur kampen för
renhet och själsfrid hade han vid den tid, då
»Krig och fred» tillkom, räddat sig över i
glorifieringen och apoteosen av
familjeidyllens värme och stilla hjärtlighet. Han har
sökt suggerera sig själv, att han nu äntligen
fått fast mark under fötterna. Läro- och
vandringsåren voro nu något slutgiltigt
förflutet. I familjelivet hade han, i högsta grad
känslig för intryck, ömhudad och lätt
förstämd som han var, funnit den harmoniska
livsomgivning han behövde för att kunna
verka. Hans barndomslivs idyll tycktes åter
blomma fram. Den väsensbetingade
suggestion, han då klamrade sig fast vid för att
rädda sig undain den djupa nihilism, som
tvivelsutan bildar ett av de starkaste grunddragen i
hans mångtydiga natur, hade ännu då han
grep sig an med »Anna Karenina» starkt
grepp över hans själ. Det visar icke minst
hans skildring av Levins och Kittys
äktenskap, där han åter stämmer upp de bukoliska
tonerna och låter oss andas den hägnade
idyllens solmättade luft.
Men samtidigt har han i gestaltningen av
Annas lidelsemättade historia givit oss
natur- och släktlivets nattsida, dess djupa
osalighet, oro och problematiskhet.
Annas kvinnlighet är lika rik och
fulltonig, hennes moderlighet lika varm och
innerlig som en Kittys eller Natasjas. Hon har
ock det pockande, instinktiva behovet av full
och stark hängivenhet, den tveklösa
beredvilligheten till ödes- och livsgemenskap med den
älskade. Men för henne länder allt detta till
förbannelse. Hennes instinkter leda henne ut
i fördärvet och undergången. Icke minst
hennes moderskänsla, hennes intensiva,
smärtsamma ömhet för sonen i det olyckliga
äktenskapet med Karenin blir ett av de motiv som
driva henne i döden.
Ja, men hennes sorgliga öde är ju
otvivelaktigt följden av hennes moraliska skuld.
Det är, har det sagts, den stränge
moralisten Tolstoy, den omutlige väktaren av
äktenskapets helgd, som jagar Anna i döden.
Detta är emellertid knappast sant. Tolstoys
framställning av Annas öde ingiver oss icke
övertygelsen om Annas individuella moraliska
skuld, och hennes tragiska slut framstår
ingalunda som ett rättvist straff för hennes
485.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
