Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Leo Tolstoy och hans värld. Några drag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John G ti s t av s on
brott mot en abstrakt, allmängiltig lag. Nej,
diktaren Tolstoy mäter ej Anna med den
abstrakta lagens mått. Han låter oss se in i
hennes inre, giver oss nyckeln till hennes
egenart och särartade ställning i livet.
Vi få, efterhand som Annas liv rullas upp
för oss, icke känslan av hennes individuella
skuld utan av att hon är ett offer för
övermäktiga ödesmakter inom och utom henne.
Hon handlar icke, utan hon handlas. Hon
väcker intryck av ett ädelt djur, som av de
seende och vetande missbrukas, och som
hetsat och bländat rusar rakt mot undergången.
Ja, ingiver oss icke diktaren av »Anna
Karenina», — denna på betydelsefulla varsel
och förebud, profetiskt symboliska drömmar
och underjordiska väsensrelationer f. ö. så
överrika bok — en stark känsla av ett
hemlighetsfullt samband mellan stoet Frou-frou,
vars rygg Vronskij under kapplöpningen
genom en oförsiktig, oförlåtlig rörelse bryter,
och Anna, vars livsmod Vronskij ock helt
oavsiktligt knäcker.
Och då Anna slutligen tager sitt liv, få
vi då intryck av att hon blott lider vad
hennes gärningar äro värda? Nej, inför Annas
död stegras tvärtom känslan av hennes djupa
oskuld. Vi skiljas från henne med
övertygelsen om att det icke är hon som bär skulden,
utan att det liv, hon i ett plötsligt
uppblossande av ett länge förkvävt
frihetsmedvetande lämnar, förblir hennes gäldenär.
Hos Anna själv låter oss Tolstoy ej heller
i hennes sista stunder spåra något
skuldmedvetande. Hon är fylld av förtvivlan, av leda
och vämjelse vid allt och alla och av en
klarsyn, för vilken livets mångtydighet, dess
tvetydiga oscillerande mellan kärlek och hat, dess
intiga väsenslöshet avteckna sig med etsande
skärpa.
Berättelsen om hur Anna sökte döden
avslutar Tolstoy med orden: Och ljuset, i vars
sken hon läst den bok, som var så full av oro,
svek, sorg och ondska, flammade upp i en
glans klarare än någonsin, belyste allt för
henne, som förut legat i mörker, fladdrade
till, slocknade och var för alltid släckt.
I dessa ord genljuder något av den tunga,
allvarsmättade klangen från vissa sidor i
Schopenhauers »Welt als Wille und
Vorstel-lung». Det är ock något av detta verks anda
som svävar över stora partier av »Anna
Ka-renina», icke minst över framställningen av
Annas eget öde.
Hon hör till de på förhand ödesmärkta, till
dem som bära på delaktighet icke i en mora-
lisk men en metafysisk, en förexistentiell
skuld — en skuld som icke är individuell
utan allt livs arvedel. Det är icke bara
Schopenhauers utan det är Österns syn på
skulden och skuldens problem som återklingar i
Tolstoys ovan citerade ord. Östern, för
vilken urskulden ligger i själva ändligheten och
har karaktär av ett medium, i vilket alla
råka in, i vilket alla äro delaktiga.
Ja, det är — kan man måhända våga
påstå — inom ramarna av Schopenhauers och
Österns gnostiska, alltigenom impersonala,
fränt dualistiska världssyn som såväl diktaren
som tänkaren Tolstoys värld rymmes. Den
Schopenhauerska världens grundstruktur, dess
grundkategorier gå ock igen i Tolstoys värld.
Ja, Tolstoys stora romaner kunna
säkerligen, utan att alltför mycket pressas,
uppfattas såsom en den åskådligaste illustration
och livfullaste kommentar till Schopenhauers
lära om fenomenvärldens byggnad. Med detta
skall naturligtvis ej vara sagt, att Tolstoys
diktverk framsprungit ur de Schopenhauerska
eller överhuvud ur några filosofiska idéer.
Nej, de äro, som vi förut understrukit, födda
av Tolstoys starka diktardrift, ur hans lust
att fabulera, ur hans instinktiva behov av
att genom en konstnärlig formning befria
sig från upplevelserna och ställa dem utanför
den egna själen i en egen, fri rymd. Men i
själva grundinställningen till livet och
världen, i själva upplevelsernas grundstruktur
och sammangång till en världsbild, liksom ock
i det metafysiska världssentimentet
uppenbara sig djupgående överensstämmelser mellan
Schopenhauer och Tolstoy.
Tolstoys episk-idylliska diktvärld
kännetecknas bl. a. av en klar, konturfast
åskådlighet. Den är, såsom man flerfaldiga gånger
påpekat, en alltigenom sinnligt åskådlig,
en handgriplig värld. Den är
överrik på fä.rger, dofter, lukter, ljud och icke
minst känslo- och rörelseintryck. Att den är
sinnlig innebär emellertid ingalunda att den
är grovt materiell, eller gör intryck av tyngd,
ogenomtränglighet och trög passivitet. Nej,
dess sinnliga åskådlighet, dess plastiska
rundhet är fylld av liv. Det är en värld i rörelse,
en värld fylld av kraft och uttryck, en
alltigenom besjälad värld.
Tolstoy är tvivelsutan en av de stora
själskännarna, en av de geniala utforskarna av
instinkt- och driftlivets gåtor. Men hans väg
är icke introspektionens. För att nå fram till
själen tager han vägen över kroppen. Det är
den i rörelse och uttryck, i fysionomi och
486
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
