Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Leo Tolstoy och hans värld. Några drag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John G ii stavson
böjelsen för att lida och offra sig, för att
taga martyriet på sig för lidandets, för
martyriets egen skull. Den instängda
skuldkänslan födde ock ett starkt behov av att finna
alla andra skyldiga och frambragte så den
anda av misstänkliggörande, av hätska
anklagelser och inkvisitoriskt rotande i andras
själar, som så länge förgiftat den andliga
atmosfären i Ryssland och slutligen fick ett
fruktansvärt utbrott i revolutionsterrorn.
Uttryck fick väl ock denna skuldkänsla i
det förgudande av den ryske bonden och hans
dygder, som hos t. ex. Tolstoy träder så
starkt i förgrunden. Detta förhärligande av
musjikerna kändes tvivelsutan som ett slags
bot. Men i förhärligandet av det enkla
folket låg också något annat, nämligen ett den
ångrande adelsmannens fritagande av sig
själv från den djupast tryckande skulden.
Genom att man bevisade för sig, hur
oändligt rikt på dygder det enkla ryska folket
var, ådagalade man ju ock, att livegenskapen
kanske ändå inte varit så fördärvbringande.
Tolstoy hörde ju ock till dem, som försutto
det rätta ögonblicket till befriande handling.
Varför kom då han, ehuru han tidigt synes
ha till fullo insett det själsfördärvande i
livegenskapen, att räknas till deras skara? Ja,
kanske bland annat därför att han ej tydligt
såg den väg, han borde gå. Han hölls tillbaka
av sin starka naturbundenhet, av den
utpräglat nihilistiska och skeptiska tendens i sitt
väsen, som vi talat om. Vad som ock gjorde
det svårt för honom att nå fram till levande
insikt om vad som borde göras just av
honom, var ock hans starka mottaglighet för
intryck.
Liksom alla känsliga och ömtåliga naturer
blev han starkt beroende av sin omgivning,
av dess gillande och ogillande. Han behövde
harmoni och sin omgivnings kärlek och
omvårdnad. Att vara comme-il-faut var ju en
lång tid hans ungdoms dröm, och hela sitt
liv igenom förblev han trots musjikblus,
ve-getarianism och kristligt buddhistisk
anarkism bunden av denna comme-il-fautism.
I de kretsar, han rörde sig — icke minst
bland hans egna fränder och vänner —
betraktades emellertid livegenskapen såsom
något alltigenom självklart, ja, som en Guds
egen inrättning.
Tolstoy själv kände ju på ett helt annat
sätt. Men icke minst hans starka behov av
kärlek och tillgivenhet, hans tacksamhet, ja,
överhuvud de tusen band som fjättrade ho-
nom vid omgivningen voro ägnade att
övertyga honom om att han var på något sätt
onormal. Hans mening innebar ju, att
människor, som han satte högt värde på, vars
godmodighet och naturliga älskvärdhet han
livligt kände, levde i den djupaste orättfärdighet.
Ur alla dessa svårigheter visste han
slutligen ingen annan utväg än att fly till
Kaukasus och därifrån ut i turkkriget.
Att Tolstoy så att säga rent instinktivt
valde denna utväg, som väl får tolkas som en
flykt djupare in och ned i naturlivet (se t. ex.
novellen Kosackerna) sammanhänger
otvivelaktigt med vissa drag i hans upplevelselivs
grundstruktur.
Vad han reagerade mot, då han kände sig
plågad av det orättfärdiga i livegenskapen
var nämligen, åtminstone i första rummet,
det upprörande och störande i själva de
intryck, anblicken av de livegnas förhållanden
framkallade hos honom. Vad han reagerade
mot, var själva de känslor av inre oro, av
stumt krav, av skuld och obestämd ånger,
som dessa intryck framkallade, och som
störde honom i hans djupt rotade behov av
obruten, idyllisk harmoni och av att känna sig god
och lycklig och knappast — i varje fall ej i
främsta rummet — mot den djupa objektiva
orätt, som skedde de livegna, därigenom att
de, ehuru personer med krav på frihet till en
fullt personlig utveckling, gällde och
behandlades såsom blotta saker. Därför kunde han
tro sig finna räddningen i flykt bort från det
ryska samhället och hän till de halvvilda men
fria bergfolken i Kaukasus.
Att det var behovet av att känna sig god,
mera än kärlek till människor såsom
individer, som var den drivande kraften
i Tolstoys reaktion mot livegenskapen
tycks nog ock framgå av det pockande,
obönhörliga och oeftergivliga i hans skuldkänsla.
Denna är ostentativ, påträngande, ja, okysk
i sitt uppträdande. Den skuldmedvetne
tänkaren Tolstoy — diktaren förhåller sig, såsom
vi nämnt, helt annorlunda — älskar, i känslan
av att ändå aldrig kunna känna sig
fullkomligt god, att på det högsta överdriva den egna
skulden. Han känner ej och vill ej heller
känna den stolta ödmjukhet, som med full insikt
i att vi här i livet ej kunna undgå att ådraga
oss skuld, fritt tager sin andel i skulden på
sig och ändå fortsätter att sträva framåt och
uppåt. Och då livegenskapen äntligen
upphävts, sitter Tolstoy fortfarande fast i sin
negativa, djupt oproduktiva skuldkänsla. Han
vill ej se, att det även efteråt fanns arbete
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
