Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pirandello som novellist. Av Gunhild Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pirandello som novellist
fande rika på kontraster; trogna de tre
dimensionerna äro de dock alltid, medan i de
»filosofiska» novellernas människogalleri de
flesta för läsarens ögon sönderfalla i en
mängd olika och för varandra främmande
individer.
Under det grubbel över personlighetens
problem, som återspeglas t. o. m. i titlarna
på Pirandellos novellsamlingar: Svarta och
vita, Dubbelhermen, De två maskerna, Livet
i dess nakenhet, De dödas karneval etc., drar
han nämligen snart nog konsekvensen av den
åskådning som i det föregående skisserats,
och om han börjat med att tala om masker
och »rätta» ansikten, så begynner han i stället
nu förneka personlighetens enhet överhuvud,
förklarande att var och en äger inom sig
ett oberäkneligt antal personligheter, vilka alla
äro lika rätta eller lika orätta, hur man nu
tar det, med andra ord, att vi alla äro, som
hans berömda formel lyder, på en gång »en,
ingen och hundratusen», en — i vår egen
bedrägliga tanke, hundratusen — genom det
att vi, då det ej finns annan realitet än den
som skapas av subjektet, bliva nya för varje
nytt par ögon, och följaktligen i själva
verket ingen, ett namn utan bestämt innehåll.
Ty det är ju ej nog med att vi ej själva
kunna stiga ned i samma bölja av tidens
ström, vi äro ej själva annat än en ström,
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
