Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pirandello som novellist. Av Gunhild Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunhild Be r gh
något ständigt växlande och sig förnyande,
och vad vi i egna och andras karaktärer
betrakta som stabilt är icke annat än en av
de tallösa individualiteter vi hysa, vilken
tillfälligt härskar över de andra, men vilken är
dömd att i nästa ögonblick trängas undan av
en annan, och denna i sin tur av en
tredje, o. s. v. o. s. v.
Det är det Pirandello vill visa t. ex. i
novellen Nel gorgo. Dess huvudperson är en
man som, fast han dyrkar sin hustru, en dag
blir henne otrogen med en av hennes
väninnor. Så hastigt har episoden glidit förbi, och
så. främmande tyckes den honom efteråt, att
han ej kan känna ens skuggan av ett
samvetskval däröver, varför den skett kan han
ej ens för sig själv förklara, det
förefaller honom som om han den stunden varit
ej längre sig själv, men en helt annan. Men
då han förundrad över sin okänslighet
börjar tänka på att något liknande skulle kunna
hända hans hustru, d. v. s. att hon skulle
kunna i sin tur vara honom otrogen utan att
heller rätt veta varför, och utan att heller
kunna känna ånger eller behov att bekänna
vad som skett, då vaknar hans svartsjuka
med så lidelsefull styrka, att hans förnuft
brytes sönder. Samma motiv kommer tillbaka
i II dovere del medico, där en man, som
dödat en annan och därefter försökt taga sitt
eget liv, förklarar att han, om han lyckas
tillfriskna, ej har något att stå till svars för, ty
han är icke den han var då brottet begicks,
med sitt eget blod har han dränkt sitt gamla
jag, och med den gestalt, som tidigare burit
hans namn men som nu är död, har han
absolut intet att skaffa.
Da se är i stället berättelsen om en man,
som förnekar som något honom ej
tillhörande inte bara en enskild episod men hela sin
tillvaro. Matteo Sinagra har hittills gått sin
väg genom livet beväpnad med ett gott
humör, som låtit allt gå honom väl i händer.
Men så en morgon vaknar han utan detta
glada mod, som varit hans tidigare styrka,
och plötsligt ramlar allting sönder för honom,
och han finner att han ruinerat inte bara
sig själv men också sina närmaste. Bud i
en bank blir hans yttre tillvaro reducerad till,
och som en skugga av sitt gamla jag
vandrar han kring gatorna. Men en dag, tre år
efter den där underliga morgonen, möter
han en vän, som varit borta från staden
sedan länge och följaktligen intet vet om de
öden Sinagra genomgått. Och vännens för-
undrade och förskräckta ögon bli den spegel
vari denne ser, att det hos honom inte finns
något kvar av den forne Matteo Sinagra,
vilken i själva verket varit död redan i~tre
år. I samma ögonblick tömmes på innehåll
och realitet allt vad som omger honom, och
lycklig och lätt som den skugga han är går
Sinagra till kyrkogården för att »lägga också
sitt namn till ro». Det är en lysande
skildring denna Sinagras sista vandring, denna
skildring av den döde, som går på egna
ben för att därigenom bespara sina
oförsonliga anhöriga utgifterna för liktransport,
som fäster en blomma i knapphålet till
ersättning för de kransar han vet han ej skall
få på sin grav, och som belåtet ser sig
omkring och gläder sig åt att på det sättet få
se att bergen äro blå och gräset grönt och
att skyarna byta form och mycket annat
vackert, som man inte får titta på om man
färdas samma väg instoppad i en kista. Och det
är i förbigående sagt inte utan att det bara
är i dylikt exceptionellt sällskap som
Pirandello själv får tid att bli naturens skönhet
varse, han vars enda passion det är, efter
vad han själv en gång sagt, »att bara gräva
inåt, ständigt djupare inåt».
I La carriola upplever också
huvudpersonen denna sekund i lufttomt rum som
Pirandello skildrar så mästerligt, då man, som han
säger, ser sig själv leva, ser sig själv utifrån
och liksom med andras ögon, och knappt
hinner uttala orden: detta är jag, förrän man
byter dem i: detta var jag, d. v. s. »dör, om
man också ej förstår det själv utan tror att
man fortsätter att leva». La carriola
handlar om en vilken inte som Sinagra fattar
att han är död, utan förstår endast att det
liv han hittills levat icke längre är hans, och
att han måste finna en möjlighet att bliva
kvitt den döda form han släpar efter sig som
en boja. Det medel han griper till för att
känna sig fri från sitt gamla jag är genom
sin groteska meningslöshet avsett att
beteckna det fåfänga i hans ansträngningar.
Berömd advokat som han är, fortsätter han att
sköta sitt arbete som förr, men då klienterna
ett ögonblick lämna honom i ro, låser han
försiktigt sin dörr, smyger fram till sin
hund, som sover på mattan, lyfter upp hans
bakben och låter honom »gå skottkärra»
några steg över golvet. Intet annat! Så sätter
han sig vid skrivbordet igen, lycklig över att
ett ögonblick ha »flytt ur fängelset», men
rädd för fasan i hundens ögon.
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
