Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pirandello som novellist. Av Gunhild Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G u n h ild Be r gh
alla och själva utså misstro hos alla. Mitt
emot det rum, där han lever sitt ensamma liv,
bor en familj med tre barn, och så småningom
har det blivit hans vana och hans förströelse
att på kvällen stå bakom sin gardin och se dit
över, då grannarna samlats kring sitt glada
middagsbord. Men värdinnan, som spionerat
genom nyckelhålet, tyder hans intresse i
annan riktning och skyndar över gatan för att
anförtro den unga modern att Butti är kär i
henne, och den kvällen får han, efter det alla
ljus ha släckts, till sin förvirring höra henne
till sig viska ett sakta godnatt. Några veckor
gå, och en morgon reser så Butti och hon
med honom. Men efter två månader komma
de en kväll tillbaka, och då de få höra att
rummet fortfarande står outhyrt, bedja de om
att få gå in där, och så ställer hon sig bakom
gardinen och ser i sin tur över till sitt forna
hem, där mannen och barnen sitta som förr
runt bordet, men tysta och sorgsna, utan
leenden och skämt.
Denna behärskning och detta tålmodiga
fogande av nyans till nyans är i allmänhet
hos Pirandello sällsynt och blir det i ali
synnerhet i hans allra sista — under kriget —
skrivna noveller. Där finns bland dem några
få som stå mycket högt, och där Pirandello
verkligen gjort sig fri och skildrat
universella typer, och därvid som kanske ingen
annan modern författare funnit uttryck för
den kosmiska hemlöshet, varav den moderna
människan pinas, och blottat det paradoxala
kaos av urblekta traditioner, ord utan
innehåll och endast halvt utformade och halvt
smälta nya läror, som rymmas inom henne.
Men det finns andra, och de äro flertalet,
som uteslutande präglas av trötthet.
Pirandello är trött på att hans »svartklädda
tjänsteflicka Fantasia» ständigt till honom
släpper in samma typer — eller samma typ borde
man kanske säga. Han plågas själv av att ej
bli dem kvitt, och i sin otålighet skyndar han
att genast visa både deras yttre person och
deras lönliga tankar, den gestalt de skola visa
i novellens första del och den de skola
besitta i den senare, innan denna senare ännu
rätteligen begynt. Han liksom kastar sig över
dem och tvingar dem att genast bekänna allt
och visa allt som skall bekännas och visas —
undra på om sedan resultatet icke sällan blir
förvirrande.
Att Pirandello lämnade novellen för
dramat berodde till stor del just på denna
trötthet. Han kände själv för väl att han för att
överhuvud kunna fortsätta att producera
måste byta konstform. Men det berodde också på
att han, mer övertygad än någonsin om att det
är hans mission att tvinga människorna att
stanna och tänka efter hur litet de veta vare
sig om sig själva eller om andra, ansåg att
denna mission fylles lättare från scenen än
medelst romaner och noveller. »Dramat är
den enda litteraturform, som passar vår tid»,
är en sats Pirandello numera gärna upprepar,
och längre ha utan tvivel hans dramer nått,
men nya tankar och gestalter ha de ej
bringat, byggda som de alla äro på hans
noveller, och på ett par undantag när direkt
återupptagande det förut sagda.
546
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
