- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiosjunde årgången. 1928 /
584

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Eugène Delacrox. Av Paul Jamot. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Pa u l Ja mot

bereda »en konst lika fast och varaktig
som museernas».

Det som man trodde vara
motsättningen mellan två fientliga krafter, det är
tvärtom en fruktbärande tvåfald. Den
definition därpå som Beaude’aire gav
beträffande Delacroix, gäller för honom
själv. »Delacroix», säger Beaudelaire,
»var passionerat förälskad i passionen och
kallt besluten att söka uttrycka passionen
på det mest åskådliga sätt.» De voro
skapade för att förstå varandra; båda två
hade den omätliga förmånen att vara på
samma gång stora kritici och stora
diktare. Intelligens och fantasi, instinkt och
vilja, det är den dubbla grundkraft som
endast de högsta snillen äga.

Innan vi gå längre, borde vi kanske
fråga oss: vad är romantiken? En
fruktansvärd fråga: Är icke romantiken ett
av dessa ting som inbjuda till
förbittrade meningsutbyten, i vilka var och en
känner sig mer eller mindre invigd
genom sin känsla och vilka ingen kan klart
definiera, ännu mindre ge en definition
på som är antaglig för båda parterna?
Må det tillåtas mig att i brist på
vetenskaplig ekvation åberopa Goethes ord,
vilket under sin form av löst hugskott är
fullt av djup sanning: »Klassiskt kallar
jag det som är sunt och romantiskt det
som är sjukligt.» Sunt, det är ett ord för
att säga: det som lämpar sig för alla
människor i alla tider och av alla nationer.
I sjukdomen är det tvärtom individen
som framträder med sin bitterhet. Men
genast erbjuder sig ett korrektiv. Då
Hugo, Delacroix och de andra börja
skriva och måla, representera de, vilka
åberopa sig på den universella hälsans
princip, icke längre något levande. Livet
måste nu komma från annat håll.
Nykomlingarna voro kanhända sjuka, men må
vi ej låta skrämma oss av detta ord. Vi
äro alla sjuka, eftersom vi skola dö en
dag! På dem, vilka i likhet med Dela-

croix ägde en fond av klokhet och sunt
förnuft, verkade romantiken som ett
kraftigt stärkande medel. En sjuklig
princip kanhända, gift om man så vill; men
av gift tillagar man läkemedel;
alltsammans är en fråga om dosens storlek.

Varför stötte Delacroix så länge på
illvilja? Det ligger alltid något
hemlighetsfullt och ogripbart i hänförelsens eller
motviljans fenomen, vare sig det gäller
individen eller massan. Det må
emellertid anmärkas att de som inom det
franska måleriet uppriktigt och naivt
representera den redan traditionella och
kollektiva romantiken, det är Ary Scheffer,
Louis Boulanger, Devéria, det är till och
med Paul Delaroche. Och de blevo
genast förstådda, framgången blev dem icke
förvägrad. Måste man då tro att det hos
Delacroix icke är romantiken som
misshagar, utan snillet ? Står icke den
snillrike mannen, i världen sådan som den
nu är, sådan den var redan för hundra
år sedan, såsom en främling ?

En Delacroix lämnar bakom sig sin
egen tid och själva de teorier för vilka
den tycks vara den mest berättigade
tolken. Och ändå tillhör han sin tid, vore
det än bara därför att han älskar livet.
Ty vilket liv har han att älska med
iakttagarens och målarens ögon och känsla
annat än det som leves och rör sig
omkring honom ?

Han kan alltså icke helt undkomma de
härskande tankarna, lidelserna,
fördomarna. Han är en resande som icke
röker, men som sitter bland rökare: hans
kläder bli impregnerade med tobaksångor.
Men den store mannen älskar icke sin
tid, hur mycket han än tillhör den, ty
själens dunkla rörelser tyckas nästan
alltid äga två varandra motsatta sidor; och
därför födes och växer inom honom en
längtan som blir poesiens källa. Poussin
brummar i sina brev över att allt går
galet och att människorna degenereras.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:01:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1928/0640.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free