Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sångsällskapet Orphei Drängar (O. D.) Några ord med anledning av 75-års-jubileet. Av Knut Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sångsällskapet O rp hei D r ängar (O. D.)
när sällskapet passerar sitt 75: te år, hunnit
vara dess anförare i hela aderton år. När
Hugo Alfvén på allvar blev uppsaliensare,
var lian redan som symfonisk kompositör
känd långt utom landets gränser. I och
med det att han emottog värvet som ledare
för O. D. minskades de svenska
instrumentalisternas hånfulla axelryckningar när ordet
»kvartett» nämndes, och musikfesten i
Uppsala 1911 väckte bland musici beundran landet
runt. Samarbete mellan manskör och orkester
fortgick periodvis till 1916 om våren, då
Brahms’ Rhapsodi till Goethes ord, Alfvéns
»Unge Herr Sten Sture», till Hugo
Tiger-schiölds dikt och Karl Valentins »Vor der
Feste» framfördes med ståt och pompa —
men sedan har O. D. aldrig på allvar hängivit
sig åt orkestersaker, utan ägnat sin tid helt åt
a cappella-kompositioner, mången gång
orimligt svåra, nära nog orkestrala i sin struktur.
Den kompositör som under Alfvénska tiden
tillfört O. D. de förnämsta skapelserna i stor
körstil är schweizaren Friedrich Hegar med
sina ståtliga körballader »Schlafwandel»,
»Rudolf von Werdenberg», »Gewitternacht»,
»Königin Bertha», »Kaiser Karl in der
Jo-hannisnacht» och »Walpurga», men dock
framförallt sin underbara »Totenvolk»,
med ämne hämtat från Armfeltska härens
återtåg efter vinterfälttåget mot Norge 1718.
En skapelse av beståndande värde!
Enligt en i det närmaste enstämmig
kritik har Alfvén av O. D. under dessa år
lyckats åstadkomma en kör av förstklassig art,
och man får vid studiet av recensioner både
i in- och utländska tidningar ständigt läsa
frasen om att Hugo Alfvén som detta
sällskaps dirigent tyckes »spela på ett vackert
stämt instrument». Att detta på grund av
den ständigft förbirinnande strömmen av
ungdom, som kommer och försvinner vid
universitetet, är i hög grad beroende av
konjunktur, kan ju aldrig förnekas, och bristen
på representanter i första tenorstämman har
även oupphörligt gjort sig påmind.
De a cappella-sånger där O. D. under
senare åren nått högst äro säkerligen
italienaren Bossis »Il brivido» (Rysningen),
Brahms »Wiegenlied», Schumanns »Die
Rose stand im Thau» och finländaren
Törnudds »Loitsu» (Besvärjelsen) m. fl.
Alltifrån första början har Alfvén fortsatt
med sällskapets sångarfärder, även om
utbrottet av världskriget hindrade honom att
föra sina gossar ut på tillämnade kontinen-
Htigo Älfven.
tala färder. De första sångarfärderna före
kriget gällde sångarfesterna i Dortmund
1912 och i Stuttgart 1913. I maj året därpå
företages en sångarresa till Riga och
sommaren 1915 genom Dalarna. 1916 gör
man en färd genom mellersta Sverige, 1919
till Danmark för att sjunga för den
Sønderjydske fonden, 1920 till Norge för att
fira Studentersangforeningens 75-årsjubileum,
1921 genom södra och östra Sverige, 1924
först till Finland och därefter till Paris,
1927 genom västra Sverige och nu senast
sommaren 1928 till Holland, Belgien och
Jylland, d. v. s. inalles tio större och två
mindre färder under loppet av aderton år.
Hugo Alfvén — den börne symfonikern
och instrumentalisten — har även ägnat sig
åt kvartettkomposition och skänkt denna
musiklitteratur en del värdefulla skapelser,
såsom »Afton» med barytonsolo, »Bisp Thomas
Frihetssång», »Serenad» med tenorsolo,
»Jägarsång» m. fl. samt populärast hans överallt
i Sverige och Nord-Amerika sjungna
»Sveriges flagga».
Utom sångare ser man i sällskapets
»album», dit varje nyinvald lämnar sin
fotografi och inskriver sitt namn, även
kapellister och pianister som gjort sig bemärkta
inom studentvärlden samt dessutom såsotn
ovan nämnts »farbröder», däribland en del
kungliga, konungarne Oscar och Gustaf,
kronprinsarne av Sverige och Belgien,
prinsarne Carl, Oscar Bernadotte, Eugen och
Sigvard, av vilka den sistnämnde inskrivit
sig som förste bas i likhet med sin farfar.
Bland »O. D.-farbröder» finnas för öv-
615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
