Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Agnes von Krusenstjerna. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes Edfeit
keri, och med ett må hända något mer
otju-drat tjuvpojkshumör, framställdes den andre
till allmänhetens heskådan av Hjalmar
Bergman i »Jag, Ljung och Medardus»; som
redan är nämnt, sällade sig till dessa två
en tredje, Tony, och hennes historia
berättades med inte mindre levande, intensiv och
klart övertygande konst av Agnes von
Krusenstjerna.
III.
Att försöka få fast fot i detta livet var
väl allas lott en gång. De flesta lyckades;
för ett mindretal var problemet för svårt
att lösa. Man gör sina skolår, absolverar sin
examen och står där med sitt intyg om att
man fullerväl är rustad för allt det
vanskliga. Agnes von Krusenstjerna har redan
med valet av titlar på sina böcker visat, att
hon accepterat bilden av livet som en skola.
Historien om Tony är historien om en flickas
utveckling till ung kvinna: hennes barndom,
hennes uppväxt- och läroår, alltintill den
stund då hon underkännes. Att hon inte
bestod provet, var till äventyrs inte hennes fel,
ty onekligen hade hon det inte alltför lätt
ställt för sig.
För Tony Hastfehr, som är ett barn av
gamla släkter, där ett tidtals häftigt
pockande livsbegär har att utkämpa sitt ojämna
envige med en alltmer tilltagande
degeneration —• här i form av en lömskt smygande
själssjukdom — blir alltså huvudproblemet
att vinna fäste i världen. Kring detta
koncentrerar sig också författarinnan; med
beundransvärd skicklighet full följes den en
gång började linjen: denna gigantiska
kraftmätning mellan skugga och dager, sjukt och
friskt lämnas strängt taget inte ett ögonblick
ur sikte. Det sjuka inslaget hos Tony har
sitt upphov hos hennes mor; det friska
tillflödet har hon från sin far, en älskvärd och
nobel officer, som lion är varmt tillgiven.
Tonys långa resa från sin barndoms gård —
som för henne så småningom skall komma
att beteckna dagar i Aranjuez i förhållande
till vad lion senare skall uppleva —■ och till
»Kejsarens hotell» har många etapper att
uppvisa. Man har varje gång endast att
konstatera, hur var och en av dessa betecknar
bara en ny post i förlustkontot, en ny och
smärtsam erfarenhet, och dyrköpt nog, en
ny förvissning om främlingskap och
isolering i en värld, som inte passar för henne.
Det är en ny variation på temat »Haabløse
Slægter». Historien om detta öde skulle
verka enbart tröstlös och nedslående, om man
inte hela tiden hade för ögonen den vilja
till sunt och kraftigt pulserande liv, som är
karakteristisk för Tony. Hennes melankoli
graviterar sällan eller aldrig till tryckande
hypokondri, och det vore fullkomligt
missvisande att beteckna henne som enbart passiv
och modlös, slapp och desperat, ältande en
lättköpt weltschmerz. Ingen kan förvisso
vara så nötkärnefrisk, som Tony i själva
verket ville vara.
I förstone möta vi Tony som en blyg och
förnäm backfisch med stora, mörka och
undrande ögon. Fastän ännu okunnig om det
sjuka arv, som hon blivit lastad med, bär hon
likväl redan över sina späda drag aningen
om lidande, som skall komma. Över hennes
barndom vilar, nästan bokstavligt talat,
hennes sinnessjuka mors ögon:
»Jag minns ej mer, vid vilken tidpunkt
av-mitt liv, som jag först blev medveten om
min mors ögon. När jag söker tillbaka in i
det töckenhöljda, men färgskiftande land,
som är min barndom, möter jag strax dessa
ögon, som äro bleka och skimrande likt
underbara smycken och som se på mig utan
att se mig.»
När vi lämna Tony, befinner hon sig i
följande belägenhet:
»På natten låg jag vaken och lyssnade till
vågornas sorl. Jag blev själv ett med dessa
oroliga, mörka böljor. Jag sjönk ned bland
dem, slungades upp på fräsande vågkammar
och dök in i svarta djup. Himlens ljusa och
mörka skyar speglade sig i mig, vinden drev
mig maktlös framåt eller kastade mig
tillbaka. Jag längtade efter en strand att sjunka
in mot eller en klippa att vila på, men jag
fann ingenting.
Då grät jag, därför att jag inte hade
något fäste.»
Mellan denna början och detta slut, som
är så disharmoniskt, hest och skorrande, men
ändå verkar så övertygande i sin ohjälpliga
och övergivna smärta, ligga många
purga-toriska stadier.
Där äro först Tonys upplevelser med en
skolkamrat, Maud Borck, som, fullt
medvetet eller inte, är bekant med sapfisk
kärlek och för Tony lyfter en flik av slöjan
kring könet och dess bestämmelse. Halvt
bländad och förvirrad, mer än vanligt
känslig för fysiska sensationer, stirrar Tony in
mot den blodets mystär av rysning, eggelse
634
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
