Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Agnes von Krusenstjerna. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agnes von Krus ens tjerna
och skräck, som utbreder sig för henne och
på henne verkar samtidigt lockande och
tillbakastötande.
Man tvekar inte att beteckna denna
skildring av sinneslivets uppvaknande hos en
ung flicka som något av det bästa i hela
romanen. Brytningsårens atmosfär —
tinningar som dunka, pulsar som vilja sprängas,
hemliga förtroenden, halvviskade
antydningar, den ännu bara halvvakna själens
grummel och dunkel, oro och kvalm: allt detta är
återgivet med en konstnärlig takt, som är
lika långt från fegt och sentimentalt
överskylande pryderi som lystet satyrgrin och
plump skurrilitet. Stoffet är behandlat med
utsökt ekonomi, kompositionen är klar och
rätlinig, och analysen är gjord med en
intuitiv säkerhet som lämnar intet övrigt att
önska.
Man behöver inte nödvändigt tillgripa
några psykoanalytiska metoder för att
konstatera, i hur hög måtto våra första
upplevelser, de som vi fingo då sinnet låg blottat
och hudlöst, följa oss och gripa in i våra
senare öden.
För Tony står moderns svårmodiga, bleka
ansikte ständigt fruktansvärt levande —■
Tonys läroår inledes för övrigt, betecknande nog
med en dikt av Herman Bang till hans
tungsinta mor —, och som en lång slagskugga
kastas hennes öde över dotterns väg,
spärrande varje hennes ansats att komma i
kontakt med det friska och omedelbara liv, på
vilket hennes blod så häftigt och enträget
pockar.
»Var jag inte märkt redan från början?
En mor, som hade mistat sitt förstånd, hade
tryckt detta ödesmärke mot min panna i
stället för en av de ömma kyssar mödrarna
jollrande ge sina bara.»
Också de förfinade och inte överdrivet
sunda kretsar, vilka alltmer komma att
utgöra Tonvs miljö — i ali synnerhet sedan
hennes far bosatt sig i Stockholm —, binda
henne med allsköns konventionella
artighetsplikters lönnliga och svårslitbara trådar och
göra sålunda sitt till att verka hämmande,
snärjande och förlamande. Runt omkring sig
ser hon fränder, som äro bärare av samma
morbida arv som hon själv: tvinsjuka skott
på en förr frisk och livskraftig stam. Där är
den drömmande Barbara, som lever sitt
avskilda, bleka töckenliv; där är den
filosofiske Magnus, vars hjärna i själva verket
endast är ett halvbrustet grubbel.
I scener, där denna en hel hemligt
sår-märkt klans fruktan för mörker och
undergång, andlig förvittring och upplösning
beröres, stämmas de eljest lugnt och mjukt
framglidande dämpade tonerna upp till en
höjd, som blir passionerad, pinande gäll och
yr, och rytmen övergår i ett flämtande
stackato:
»Ack, jag börjar känna igen dem nu, mina
olyckskamrater i släkten. Vi mötas, räcka
varandra handen.
’Du också!’ tänka vi tysta.
Intet märke skiljer oss från andra, men
ändå veta vi det genast. Vi känna varandra,
kanske på blicken, kanske på rösten
—• det gör detsamma: vi veta ändå.
Du också! För oss är icke livet
uppmätt i år, men i ögonblick. Nu! Nu!
Vägen kan aldrig bli för lång för oss. Ett litet
stycke skymta vi än. Vi vilja stanna, men
kunna icke. Nu! Nyss var det solsken. Nyss
sjöngo fåglarna. Nyss fladdrade en fjäril,
gungande likt ett lossnat blomblad i luften.
Nu sveper mörkret in! Vinande!
Rasslande! Som tusen snärjande stålkedjor! Å!
Rädslan, det är ingenting! Ångesten, det är
ingenting! Den kändes också nyss, när
vägen darrade i sol: men vanmakten, slutet,
det förkrossande slutet. . . Och ingen, ingen
kan hj älpa...»
I en sådan aldrig ljumt tempererad
atmosfär, ömsom nästan sjukligt livsyr,
ömsom dvallik och vanmäktig, leva de flesta
av denna boks människor sitt liv.
Bevars, det är ingalunda någon
temperamentets torftighet som är orsak till Tonys
tvehågsenhet inför livet. Vi få tvärtom ofta
tillfälle att bevittna, hur starkt lion
reagerar inför mångartad skönhet, naturens inte
minst Det är skrankor, byggda av arv,
anlag och miljö, som ställa sig hindrande i
vägen.
Låt så vara: det händer någon gång, att
hon, om också knappast mer än till
hälften, lyckas genombryta dessa spjäl; det sker,
när hon blir förälskad — eller inbillar sig bli
det, ty vilketdera kan hon inte avgöra.
Hennes passion är åtminstone aldrig öppen och
frimodig, alltid blygt och skrämt sluten.
Dessa förälskelser utgöra romanens yttre
händelseförlopp, men vad de heta, dessa unga
män, är betydelselöst: de verka mestadels
staffage. Endast en ingriper på ett
varaktigt och avgörande sätt i hennes liv; inte den
franke engelsmannen, inte heller den kanti-
635
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
