Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En teaterhistorisk doktorsavhandling. Anmäld av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Nordensvan
svensk dramatik — låg ospelat i 26 år, alltså
intill 1862.
1846 var eljes vårt dramas triumf år — det
erbjöd fyra stora nya historiska skådespel, av
vilka tre hade avgjord framgång. De fyra
voro Börjesons »Erik XIV», Blanches
»Engelbrekt och hans dalkarlar», »Dackefejden»
av Hyltén-Cavallius och »Kungslenafärden»
av Per Sparre. Samma år var
»Värmlänningarna» en välkommen nyhet på den svenska
scenen. Sedan följde såväl enstaka heroiska
dramer som en rad intrigkomedier med
historisk bakgrund, till dess 1860-talet medförde en
ny glanstid (»Torkel Knutsson», som då
äntligen firade sin uppståndelse, »Daniel Hjort»,
»Bröllopet på Ulfåsa» o. fl.).
Efter detta livligt och sakrikt hållna
orienterande inledningskapitel väntar sig läsaren
en redogörelse för de olika dramernas
innehåll, karaktär och teknik. Det gäller ju
diktverk av vilka de flesta alis ej ingått i det
allmänna medvetandet utan tvärtom äro så gott
som okända, och detta även för nutidens
litterärt bildade publik. Författarinnan tycks
emellertid överskatta publikens intresse
—• flertalet av våra historiska
origi-naldramer hade ju i regel levat ett om
ej precis lysande så i alla fall kort liv, de
hade spelats 5—6 gånger och kvarlevde
endast i en och annan lätt räknad teaterväns
minne. Men författarinnan upptar ej
utrymmet i sin avhandling med några referat, hon
ägnar däremot ett vidlyftigt och sakrikt
kapitel åt tidens estetiska fordringar. Hon
skildrar den svenska kritikens härledning från tysk
spekulativ estetik: A. W. Schlegel, Vischer,
Hettner —■ den sistnämndes lagbok »Das
moderne Drama» lästes flitigt och med
utbyte i svenska universitetskretsar på
1850-och 60-talen —, och hon låter oss följa den
litterära granskningen i vårt land från
Palmblad och Rydqvist till »signaturerna»,
Nyblom, Wirsén, Flodman, Eichhorn m. fl.
Något högt betyg kan författarinnan ej tilldela
signaturkretsen, som håller litteraturen
under slätstruken, dogmbunden uppsikt och
vars kritik utgöres av »estetiskt sakkunniga
utredningar över i vilken mån de nya
skådespelen motsvara de normer för sådana, som
voro de endf man kunde godtaga».
Tidningskritikens karaktär och hållning
skildras roande och välgrundat. Jag måste
endast uttrycka min undran över några
rader, som ägnas C. V. A. Strandbergs
teaterkritik 1852 o. f. Jag har dessa kritiker i min-
net som de bästa som skrevos vid denna tid,
och jag har förvånat mig över att de ej
längesedan blivit samlade och utgivna i
bokform. Här omnämnas de — i förbigående —
som visserligen insiktsfulla och sakliga men
»i detta sammanhang av mindre intresse», de
äro nämligen starkt personligt hållna och
»ge mycket få vinkar om den allmänna
teatersmaken». —■ Förstås, en kulturhistoriker
måste ju aktgiva på den allmänna smaken,
men inte är han väl skyldig att tillerkänna
denna högre värde och intresse än en
självständig, personlig och gedigen hållning, där
en sådan sällsynt egenskap finns att tillgå.
Övergår så författarinnan från
smakdomarnas fordringar till författarnas försök
att tillfredsställa publikens önskningar.
Genomgående är Shakspeares inflytande.
Shakspeare började översättas till svenska redan
i seklets början (1813), »Hamlet» uppfördes
1819 — i våldsamt bearbetat skick —,
Hagbergs översättning av Shakspeares dramer
började utkomma 1847, och
Shakspeare-reminiscenser finner man utan att behöva söka
mångenstädes hos våra dramatiska försökare.
En fosterländsk genre blev det folkliga
krönikedramat, som fick sitt centralverk i
»Engelbrekt och hans dalkarlar» — det kan
närmast betecknas som ett underhållande
natio-naldivertissemang —, och som fick ett
originellt försök i »Dackefejden» och ett
egendomligt tillskott i »Regina von Emmeritz»,
hoplappad av skäligen olikartade
ingredienser. Tidens populärhistoriska romandiktning
flyttar därmed upp på teatern.
Sensations- och intrigdramatik övas flitigt
vid århundradets mitt, då Scribe intar den på
kontinenten ledande plats, som under seklets
förra del upptagits av Kotzebue, och då fru
Birch-Pfeiffer banaliserade
romanromantiken. De då moderna intrigskådespelen med
hovinteriörer, eleganta bovar, konspirerande
diplomater och mindre klyftiga överlistade
hedersmän få sina avläggare även i Sverige,
i en följd komediet där Gustav III är
medspelande. Scribes »Bertrand et Raton» (på
svensk seen kallad »Strozzi och Martino»),
som i Stockholm uppfördes 71 gånger 1835
—61, kan nästan betraktas som hela genrens
utgångspunkt och glanspunkt. Med att tävla
med detta mästerprov på området ansträngde
sig våra anspråkslösa kåsörer förgäves. Men
till de intrigpjäser, som röra sig om
Gustav III, torde Wijkanders »En konung»
(1870) ej med skäl kunna räknas. Den är
638
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
