Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En teaterhistorisk doktorsavhandling. Anmäld av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En te a t er hi s t o r i s k doktorsavhandling
»med ett ord annorlunda». För mitt minne
står detta opus liksom samme författares
tidigare »Amaranterorden» — med drottning
Kristina som huvudperson — som egenartade
prov på skådespel utan handling. Det är
onekligen originellt att skriva ett
femakts-stycke om Gustaf III: s sista dagar med
undvikande att ingå på sammansvärjningen och
på dramatiska konflikter överhuvud.1
Intryck även från dansk och norsk
dramatik göra sig på denna tid gällande — hos
Jolin, Frans Hedberg, Ludvig Josephson. Att
»Elverhøj», som spelats på Kungl. Teatern
1857 och sedan återupptogs, i flera drag
påverkat diktaren av »Bröllopet på Ulfåsa», är
uppenbart — men det kan ej bli tal om
direkt efterbildning.
Med stort intresse följer man
författarinnans analys av de båda dramer — Wecksells
»Daniel Hjort» och Edvard Bäckströms
»Dagvard Frey» — där hon spårat påverkan
av Victor Hugo och där hon funnit en
intensitet av helt annan glöd än hos de över
huvud lugna, behärskade, något sävliga, typiskt
svenska skådespelsförfattarna. Hos Daniel
Hjort finner hon vid sidan av det i ögonen
fallande Hamletsdraget en slående frändskap
med Hernani. Och Dagvard Frey är en
nordisk Ruy Bias, »en träl med herresjäl», trälen
som älskar sin högborna häskarinna och är
lycklig att få dö med henne. Men idealismen
i »Dagvard Frey» är så högspänd att bågen
måste brista, figuren är en konstruktion,
medan Daniel Hjort med alla sina
motsättningar i vida högre grad är en levande
människa.
När »Dagvard Frey» applåderades och
lovordades, hade den unge Strindberg
längesedan återfått sitt till kungliga teatern
inlämnade drama »Mäster Olof». Författaren
anmodades då att omarbeta stycket och
återkomma. Han gjorde så och fick stycket
refuserat. Redan 1871 hade han fått ett litet
en-aktsdrama »Den fredlöse» med fornnordiskt
ämne — kristendomens brytning med
hedendomen —■ uppfört, och 1880 uppförde
kungliga teatern medeltidsskådespelet
»Gillets hemlighet». »Mäster Olof» spelades på
Josephsons Nya teater den 30 dec. 1881.
1 Förvånande är författarinnans uppgift, sid. 155,
att »Wijkander tillät sig t. o. m. att låta Gustav
III-.s mord äga rum på Haga.» Styckets femte akt
spelas visserligen på Haga, men konungen åker
därifrån in till staden, varefter en stund senare bud
kommer att han blivit skjuten på operamaskeraden.
»Dagvard Frey» betecknar slutpunkten i
fröken Rydells avhandling. Med Strindberg
vidtager en svensk dramatik av helt ny
karaktär.
Genombrottet går emellertid ej i ett drag.
Den historiska skådespelsdiktningen går
under de närmast följande åren i de
upptrampade spåren. Versdramen fick i början
av 1880-talet en epigon i Edvard Evers,
vilkens banala versdramer »Kristian II» och
»Gustav Banér» spelades på Nya Teatern,
medan Kungliga scenen 1882 gav gästfrihet
åt Herman Såtherbergs »Ur förtryckets natt»,
ett enkelt krönikeartat prosaskådespel, som i
likhet med Kotzebues »Gustav Eriksson
Vasa» — uppfört på Djurgårdsteatern på
1830-talet och på Stjernströms seen 1876 —
framvisade en följd episoder från Gustavs
äventyr i Dalarna och slutade med Stockholms
erövrande. 1880 hade Frans Hedberg fått
»Glanskis» —• intrigkomedi från Gustav III: s
hov — uppfört på konkurrentscenen. Intrigen
var tunn och allt annat än raffinerad. Och
vid 80-talets mitt kom på Kungliga Teatern
ett nytt skådespel om Erik XIV — »Kung
Erik» av J. Sellman. Liksom några
föregående på spänning inriktade historiedramer
rör sig denna med fritt diktade konflikter:
kung Erik mördar Nils Sture, driven av
svartsjuka, han misstänker nämligen ett
förhållande mellan denne och Karin Månsdotter.
Och Erik dör, omedelbart efter det han blivit
avsatt från tronen, av gift, som en
hämndlysten dam av Sturesläkten smusslat in i hans
aftondryck. 1899 uppfördes »Karin
Månsdotter» av Adolf Paul på kungliga scenen
samtidigt som Strindbergs »Erik XIV» gavs
på Svenska teatern — kort förut hade Pauls
»Kristian II» blivit uppförd med framgång.
Och året därefter behandlade Knut
Michael-son i »En skugga» en episod från
exdrott-ning Kristinas liv i Rom, där hon lever
gammal, förgrämd och rakryggad. Det
svenskhistoriska skådespelet hade ej med ens blivit
en urmodig diktart under realismens
härskartid.
Men nu tillhör det för-strindbergska
dramat, som karakteriserats i föreliggande
avhandling, en längesedan förlegad genre.
Författarinnan sammanfattar sina intryck av
denna diktart i ganska sträva ordalag.
Summan av domen är att hela genren som
estetisk produkt har »ett ytterst minimalt värde»
och att den på sin tid härskande åsikten att
det historiska dramat är »den högsta dikt om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
