Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Viktor Rydberg. Till hundraårsminnet. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vik tor Ry db e r g
som helst i umgänget med människor stå
slagfärdig för vad jag aktar gott och ädelt,
som det å andra sidan är mig omöjligt att
vika från min fana eller förneka min
övertygelse. Ibland känner jag det så, som om
jag bättre dugde till att dö under min
fana än föra henne till seger.» Han säger
i samma brev att han drar sig för att
muntligen korsa idéer med oliktänkande
personer, därför att han inom sig har »en
fördold och tärande häftighet», som då
hotar att bryta ut. Man blir lika
frapperad härav som av mäster Gudmunds
plötsliga bekännelse i Vapensmeden: »I veten
kanske icke, att jag är en mycket häftig
man, som naturen nekat tålamod.» Det är
inte bara ord; i den seen där mäster
Gudmund tillrättavisar sin fanatiske son och
egenhändigt nedriver ringklockan, varmed
denne kallat gårdsfolket till sina
andaktsstunder, visar det sig att den gamle
fromsinte mannen har otämda krafter inom sig.
När Rydberg blev polemiker, var det av
nödtvång: hans ömtåliga rättskänsla drev
honom till det. Om han inte hade
vuxit upp i liberalismens kampår, skulle
han kanske stannat kvar i studie- och
dik-tarrummets fred, ty han var av naturen
rätt mycket kvietist. Men nu hade han i
ungdomen fått klart för sig att det var
hans plikt att verka för de idéer han
anammat. Han kom tidigt att tillhöra de liberala
staberna, först Sandvalls i
Jönköpingsbladet och sedan Hedlunds i Göteborgs
Handelstidning.
Störst var kanske Rydbergs betydelse
på det religiösa området. I en kritisk
tid var det faktiskt många som tryggade
sig till hans ord. Mauritz Hellberg
berättar om Frödings far, löjtnant Ferdinand
Fröding, som tillhörde samma generation
som Rydberg, hur han ansattes av
religiöst grubbel och i Rosenius’ Pietisten
fann en ängsligt samvetsgrann
uppfattning, som svarade mot hans egen. När han
i senare år vann större sinneslugn till—
Vik tor Rydberg. i86j.
skrives detta hans läsning av Viktor
Rydbergs och Pontus Wikners arbeten, vilka
gåvo honom en vidare syn på »de yttersta
tingen». Det är ett intressant vittnesbörd,
som torde kunna betraktas som typiskt för
tidén. Den religion Rydberg bekände sig
till i Den siste athenaren, Bibelns lära om
Kristus och andra skrifter var ett slags
kristnad humanism. Det var en
aristokratisk och odogmatisk religionsform,
lika främmande för ortodoxi och pietism
som för den radikala gudsförnekelsen.
Den uppbars av några av våra största
författare under 1800-talet och hyllades av
bildade lekmän. Skall man följa den till
dess ursprung får man väl stanna vid
Schleiermachers »Reden über die Religion
an die Gebildeten unter ihrén Verächtern».
Som dess anhängare framträdde Geijer
i den filosofiska bekännelseskriften
Thorild. Tegnér konfirmerade dei;na
kristnade humanism i Epilogen år 1820 med
orden:
643
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
