- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiosjunde årgången. 1928 /
646

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Viktor Rydberg. Till hundraårsminnet. Av Algot Werin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Algot Weriii

nobless». Den sistnämndes Hans Alienus,
som sökte stilla sin skönhetstörst i en död
fornvärld, har ett faustiskt drag, och ha,ns
Nya dikter stå med sin klassiska, ideella
läggning på den Tegnér-Rydbergska
linjen. Även Karlfeldt har varit under det
Rydbergska inflytandet. Av »Drömliv»,
denna »vildmarks- och kärleksvisa» med
metafysiskt perspektiv, hör man en
åter-klang i hans debutbok, framför allt i den
vemodsfulla erotiska dikten »Ur hjärtats
gåtbok».

*



Portalen till Rydbergs verk bildas av
Singoalla och Den siste athenaren. Den
sistnämnda romanen är skriven för att
löpa under strecket i Göteborgs
Handelstidning; den bildar en naturlig
fortsättning på Rydbergs verksamhet som
följetongsförfattare, börjad redan i
ungdomsåren. Det existerar också ett intimt
samband mellan Den siste athenaren och den
äventyrs- och sensationsmättade samtida
följetongsromanen à la Bulwer och Sue.
Ville man leta efter reminiscenser från
denna litteraturart hos Rydberg, skulle man
kunna hålla på en lång tid. Resultatet
skulle i varje fall visa sig mindre
intressant än det faktum att Den siste athenaren
blev till något annat än en
sensationsroman i den va,nliga stilen. Rydberg tog
som begynnande författare den form som
tiden erbjöd honom; det föll sig så
mycket naturligare för honom att göra det
som han hade att försörja sig med sin
penna och publiken eftertraktade varor av
Bulwers och Sues märken. Men han
adlade denna form, följande sin naturs inre
drift.

Hur som helst, Den siste athenarens
tillblivelse ligger i öppen dag och erbjuder
ingenting gåtfullt. Det enda som måste
väcka ens förundran —- och beundran —
är att en fattig och jäktad tidningsman
kunde förmå sig till att mata sättaren

med sådan text. Han hade i
sanning en sällsynt ambition. En helt annan
skapelse är åter Singoalla. Den är
författad av en Viktor Rydberg som är
mindre känd, en man som från
tidningsredaktionens oro och från det Hedlundska
familjelivet sökte ensamheten på
promenader och inom sitt rums fyra väggar, en
melankolisk drömmare, förtärd av
grubbel och av sorger om vilka vi ej veta rätt
besked. Mellan de två berättelserna finns
det visserligen beröringspunkter.
Tendensen kommer tillfälligtvis till synes även i
Singoalla. Skildringen av det delfiska
mysteriet och av extasen i Den siste
athenaren utgör en parallell till beskrivningen
av den hypnotiska söm,nen i Singoalla. I
båda visar sig Rydbergs intresse för
mystiken, hans böjelse för att frambesvärja
»de ljuva villor, som födas i det
dunklas sköte». Pater Henrik, Erlands lärare,
som vallfärdat till den heliga graven, som
vistats i Konstantinopel och Rom och kan
berätta om »hedniska ruiner och kristna
kyrkor, om nejder, där fikonträden
blomma och palmer höja sig mot en högblå
eter», som är en lärd och vidsynt
humanist, och därtill en man som kan spänna
bälte och slagsvärd om sin munkkappa,
han bildar liksom en förbindelselänk
mellan Singoallas värld och Den siste
athena-rens. I det dramatiska versfragmentet
Singoalla förmanar han Erland ungefär
så som Tegnér i Epilogen förmanade sina
magistrar:

Men lyd mitt råd, o Erland ! Älska icke
den mörka natt med hennes skräckgestalter.
Den dödlige är skapt att älska ljuset,
det rosiga; och dagens gyllne stjärna,
tids nog den släckes för hans blick ändå.
Ty ljus och mörker, dag och natt, de växla
symboliskt, såsom goda tankar växla
med onda i tvedelad mänskobarm.

Vartill Erland svarar;

Det där förstår jag ej. Mig synes natten,

den tusenögade, långt mera skön

än enögd dag, om än hon blundar med dem alla.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:01:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1928/0706.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free