Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Viktor Rydberg. Till hundraårsminnet. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydberg
Viktor Rydberg 1879.
Det är en dialog erinrande om den
Tegnér i en dikt låter Onar och Kalliope
föra. Liksom Tegnér kände Rydberg
båda världarna, Kalliopes och Onars,
dagsljusets och nattmörkrets. Singoalla hör
lika avgjort till den senare som Den siste
athenaren till den förra. På sätt och vis
är Singoalla en mera intimt personlig
produkt; den innehåller något av det som
Rydberg skyggt dolde för omvärlden, ett
svärmeri som slog ut i poesi under
fördrömda och melankoliska nätter. Det är
inte att undra på att han kallade Singoalla
för sitt älsklingsbarn, talande därom i
smeksamma ordalag, och att han gladde
sig mer än över något annat åt att »detta
lilla barn från fantasiens urskog» letades
fram ur en glömd kalender och vann
förståelse och uppskattning. Denna
ungdomsfantasi sysselsatte honom mer än något
annat av hans verk: han omarbetade den
vid tre tillfällen: sista gången året före
sin död, då den kom ut i en fjärde
upplaga, prydd med Carl Larssons
illustrationer.
Singoalla är »en dikt med
skogsstämning», en sådan som han föreslog en
kamrat i studentsällskapet Sjustjärnan i Lund
647
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
