Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Christian Eriksson. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten Strömbom
hembygd. Christian Eriksson är, som de
flesta veta, värmlänning. Han föddes
den 30 juni 1858 i Taseruds by utanför
Arvika, en vacker bygd, den tiden mindre
berömd för åkrarnas bördighet än för
befolkningens hantverksskicklighet och
lönande handelsresor över Kölen med
slöjdalster och hästar.
Den glada rörlighet i dagsverke och
kommers och den ovilja mot borgerlig
disciplin, som utmärka hela denna med
norskt och finskt blod blandade
gränsbefolkning, anses än i dag ha sin
brännpunkt i Arvika, och var det förvisso i än
högre grad för sjuttio år sedan, innan
järnväg och telefoner gripit reglerande in
i människolynnets rörelser.
Christian Eriksson har i sitt liv och sin
konst vandrat långa vägar från sin
hembygd i Jösse härad och sin faders
möbelslöjd, men han har aldrig släppt
sambandet varken med sitt lynnesursprung
eller hantverkets arbetsart. Den som
känner honom och denna värmländska trakt
sedan många år kan ej undgå att märka
vilken äkta och utpräglad son han är av
sin hembygd.
Christian Erikssons far var bondson
på platsen och hade efter hårda läroår
arbetat sig fram till att få namn om sig
som den bäste snickaren i trakten. I
denna by nedanför vägskälet, där allt
slags muntert och föga nogräknat folk tog
in — gårdfarihandlare, hästbytare,
klock-skojare, kortspelare o. s. v. — var han
bland grannarna känd för att vara
försiktig, strävsam och småsnål. Modern har
jag hört skildras som »en god människa
och en rejäl husmor». Farmodern tros ha
haft påbrå från Värmlands finnar.
Hennes barndomshem låg undan de stora
bygderna, i Mangskogs socken, som än i
dag uppvisar en befolkning med
starka finska inslag. Folket däruppe kom
senare att ge Frödings diktning många
originella uppslag och fantasifigurer.
Efterhand som syskonskaran växte upp
i »Tasre», fingo sönerna hjälpa fadern i
hans arbete på åkern, i skogen och i
snic-karstugan. Det var tidvis ett stort
hushåll med föräldrar och barn, pigor och
gesäller. Sällskapligheten från byalagens
tid levde då ännu kvar och fick i denna
trakt sin särskilda spets genom allt det
folkliga affärsliv ,som bedrevs, och över
huvud på grund av värmlänningens
naturliga glädje i samlevnaden.
Det var hårdbrukad jord och en
strävsam verkstad, men den ljusa rymden
nedåt Glavsfjorden och ett lustigt ord ibland
gåvo en förunderlig svikt åt humöret.
Och kvällarna, särskilt på vintern, kunde
bli fester av rumor och fantasi, då man
samlades kring brasan och pratade bort
de långa timmarna vid spinnrocken eller
slöjdkniven. Husfolk och främlingar
överbjödo då varandra i paschaser och
tokigheter. Och det sägs än i dag i
Värmland att Taserud »är ett av de
ställen, där det skrattas bäst». Pojkarna
Eriksson på Taserud fingo också snart
rykte om sig både som duktiga snickare
och kvickhuvuden. Särskilt brodern Elis,
vars ryktbarhet som möbelsnickare och
historieförtäljare senare skulle gå vida
omkring.
Den femte brodern i kretsen, Christian,
skilde sig genom spädare växt och
känsligare sinne något från de övriga.
Fadern var inte alltid nöjd med att denne av
modern hölls för klen att gå bakom
plogen ; men gesällerna i verkstaden lade
tidigt märke till hans lust att rita och hans
lätthet att skära ornament i de
utskulpte-rade möbler, som beställarna den tiden
ville ha. »Han horker int’ nå stort annat
än te finsneckare», var husfolkets
omdöme om den späde, livlige gossen, och det
blev också avgörande för hans val av
bana. Konsthantverkarens traditionella väg
genom konditioner hos mästare jämsides
med skolutbildning blir dock lång och
658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
