Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Christian Eriksson. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Christian Eriksson
farlig för den som har en hemlig längtan
till något annat än rena yrket.
Men han förde med sig hemifrån något
mer än en god portion yrkesskicklighet,
som gjorde arbetet lätt i olika
konditioner. Denna muntra, sangviniska snickar
-pojke måste ha ägt en säker sinnets
balans, en stor vakenhet och lagom
försiktig beräkning. Han hörde till dem som
bar sin hatt käckt på näsan men inte
stormade några himlar; i verkstaden och
skolan ville man gärna ta den oförarglige,
småväxte kamraten i beskydd, men man
aktade sig noga för att spela översittare
mot honom.
Hans säkra jämvikt i kamratliga
förhållanden var honom en god hjälp genom
ungdomsårens besvärligheter.
Från ornamentssnidaren Jörlings
verkstad vid Regeringsgatan och Tekniska
skolan i Stockholm styrde Christian Eriksson
kosan ut på kontinenten som lovande
träbildhuggare.
Han sökte sig ej genast till Paris. Hans
närmaste mål blev Hamburg, som vid den
tidpunkten, tack vare verksamheten vid
Justus Brinckmanns museum och en
livlig byggnadsperiod i staden, utgjorde
centrum för Tysklands konstindustriella
liv.
Eriksson fick här inte blott lönande
arbete utan lärde också känna de
konstindustriella strävanden, som utgingo från
Brinckmann och dennes krets. Dessa
tendenser bestämdes av tron på
stilarkitekturen och de historiska teknikernas
pånyttfödelse. »Skapa nytt med de traditionella
konststilarnas hjälp» var då parollen. I våra
dagar fördömer man allmänt den princip
som där tillämpades i undervisning och
praxis: kopierande av historiska former
och imiterande av flydda tiders tekniska
verkningar. De betänkliga följderna visade
sig i de konstnärligt sterila pastischer, mot
vilka vår egen tids hantverksrörelse så
tydligt reagerat.
Christian Erikssons bidrag till den
hamburgska konstindustrien bestodo, utom av
möbelornament,1 väsentligen av
dekorationspjäser i fajans och silverarbeten,
utförda för en verkstad (Bichweilers
Kunst-gewerbewerkstatt) som sysselsatte honom
om förmiddagen, medan han besökte
Hamburgs Gewerbeschule om kvällar och
söndagar.
Eriksson har ännu kvar prov på sin
keramik från denna tid; han låter gärna höra
sitt ljusa pojkskratt, då han visar dem för
någon besökare i ateliern. »Man blev otäckt
styv i ornamentik på den betan, kanske
bara för styv», har jag hört honom försäkra,
»men när jag kom till Paris kunde jag
mitt yrke och visste vad en dekoration var
och hur olika material skulle behandlas,
och det gjorde minsann inte alla som
höllo på i ateliererna med gips och naken
modell.»
Han lät heller inte de hamburgska
läroåren bli så många, att de bundo honom i
doktrin och teknisk självbelåtenhet.
Paris, åttiotalets Paris, tänker man,
opponentgenerationens ljusdruckna Paris
med kamratliv och stora händelser i
konsten.
Här fick Eriksson på nytt slå sig fram
bland obekanta uppdragsgivare och
kamrater, alltjämt laborerande med
konstyrkes-lärlingens dubbla svårighet att förtjäna sitt
bröd och studera. För en ung man i
yrket och utan förbindelser åt något håll
blev det till en början hårt och vardagligt
nog. Helt olika mot i Hamburg, där han
fått många vänner och lärt sig att trivas i
dess atmosfär av arbetsflit och
gemytlighet.
1 Han arbetade ett år i Heymans
möbelfabrik, ett senare år hos ornamentsbildhuggaren
Ziegler därstädes; två år hos arkitekt
Bichwei-ler i dennes Kunstgewerbliche Werkstatt samt
slutligen nära. två år hos skulptören Börner, en
av mästarna till Schillermonumentet i Hamburg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
