Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Christian Eriksson. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten Strömbom
Bretagneska. Byst i brons. 1893.
Nationalmuseum.
anspråkslöse värmlänningen — »Jerker»
kallades han där ■—• en kamrat och vän, som
skulle bestå provet under kampens och
motgångarnas år.
Hasselberg arbetade under denna tid på
de Fürstenbergska takdekorationerna och
på »Farfadern».
Eriksson fick i uppdrag att för
Hasselberg hugga bl. a. ett marmorexemplar av
»Snöklockan». Efter vännens död
anförtroddes honom att slutföra »Farfadern»
och »Näckrosen» i marmor.
I motsats till Hasselberg kom Eriksson
under sin senare självständiga
verksamhet att ej släppa förbindelsen med
hantverket. Tvärtom fick hans produktion sin
särprägel genom alla de konstindustriella
ting han skapade. Som mogen konstnär
kom han att på en gång hävda
hemslöjdsarvet från Taserud och
ateliertraditionen från Paris. Med samma glada
hjälpsamhet som han i pojkåren skar
ornament i sin fars möbelverkstad skulle han
senare stå sina vänner arkitekterna bi
med att ge plastiskt liv åt deras kala
sten-ytor. Man får heller inte glömma det värde
han tillförde den nya svenska
arkitekturen genom att sätta den i förbindelse
med sin hembygds ännu friska
hantverkstradition, t. ex. konstsmidet,
representerat av hans ungdomsvän Petter på
Myra. Utan tvivel har detta trofasta
intresse för dekorativa uppgifter försenat
hans mera fritt skapande utveckling. Men
det inte minst sympatiska med Christian
Eriksson är hans nu en gång för alla
suveräna bekymmerslöshet för allt som han
inte har för händer.
Någon har anmärkt att Erikssons
skulpturer under debutåren äro konsthantverk,
medan hans dekorativa pjäser äro
artisteri. Jag kan ej inse, att detta omdöme
träffat rätt, vad beträffar Erikssons rent
plastiska verk. Hans debutarbete
»Martyren» (belönad med Tredje medalj på
Salongen 1888) känner jag blott från
avbildningar. I sin elegant uttrycksfulla
linje och sitt solida aktstudium, förefaller
662
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
