Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Christian Eriksson. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Christian Eriks s ön
lerisk, emellanåt kokett målerisk utan
att dock frångå sin objektiva klarhet;
dess motivval visar ett tydligt vacklande
mellan smakfull realism och mondän
mytologi. Falguière, som i sin egen
skulptur ej eftersträvade rytmiskt dekorativa
värden, var dock ej blind för sådana i sina
elevers arbeten. Han upptäckte mycket
snart Christian Erikssons dekorativa rutin1
och framhöll för honom vikten av att
behärska formens ornamentala uttryck. Fyra
studieår (1883—87) under denne mästare
lärde Eriksson värdera de goda
egenskaperna hos den franska 80-talsskulpturen i
dess direkta naturstudium, dess plastiska
livfullhet, den mjuka elegansen i själva
modelleringen. Minst lika betydelsefullt
som denna solida skolning var utan tvivel
att han under dessa år trädde i nära
personlig beröring med tidens mest
framträdande svenske skulptör, Per Hasselberg.
Under längre tider kom han att biträda
denne med uppläggning och
marmorhuggning i ateliern vid Boulevard S: t Jacques
i Montrouge.
Hasselberg, vars mustiga och
sensuella begåvning så starkt fångats av den
franska naturalismen, hade i sin
uppfattning näppeligen något nytt att tillföra sitt
unga atelierbiträde utöver vad denne
redan förut inhämtat i Falguières krets.
Hur förfranskad Hasselbergs stil än
var, hans kärlek till formens organiska
skönhet var dock buren av nordbons mera
okomplicerade uppriktighet. Hans tro på
natursanningen som det högsta i konsten
var naiv och innerlig. »Kunde man gjuta
av levande figurer, bleve de vackrare än
dem man modellerat efter modell», var ett
yttrande som han en gång fällde till sina
medhjälpare. Till ali lycka för den
svenska konsten levde han inte som han lärde.
Och på det hela taget var han minst av
allt teoretiker. »Hemligheten i ali skulp-
1 Eriksson fick redan första året i akademien
l:a pris i arrangement décoratif.
Stödet. Käppknapp i silver.
1891.
Direktör C. R. Lamms samling,
Näsby.
tur», anförtrodde han en annan gång sin
unge vän, »ligger i det dekorativa».
Trygg, oegoistisk och själv utgången från
hantverket liksom Eriksson, omfattade han
denne med en storebroderlig sympati, som
kom honom till godo både i ateliern och i
det svenska konstnärskotteri, där
Hasselberg var en aktad koryfé. I kretsen av de
blivande opponenterna, bl. a. Carl Larsson,
Josephson och deras vänner finnar.na Wille
Wallgren och Stigell, blev den glade och
721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
