Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Litterär samtidshistoria. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litterär s amtids h is t o r i a
tiv. Recensenten har personlig erfarenhet av
hur svårt det kan vara att komma denne
tänkare in på livet. Kjell Strömberg har
tappert trälat med den minst lika pretiöse
Proust och kommit fram till en mycket
sympatisk helhetsuppfattning av denne författare.
Varför då klaga över Valérys dunkel ? Hans
lyrik är icke obegripligare än Mallarmés
eller Rimbauds och hans tankegångar icke
svårare att följa än exempelvis Bergsons.
Har man verkligen en gång arbetat sig fram
till kärnan i Valérys spekulationer, skall
man icke kunna förneka hans genialitet. En
figur som monsieur Teste är sannerligen
något annat än ett kuriöst tankeexperiment. I
de uppsatser Valéry ägnat denna figur
finnas tankar som ingen före honom har tänkt.
Och lyckas man komma i besittning av de
dagboksutdrag och smärre filosofiska och
estetiska studier som Valéry regelbundet
publicerar i läckra, särskilt holländska
biiblio-filtryck, skall man förvisso finna sig stå
inför en av de starkaste intelligenserna i det
moderna Frankrike. Att han av Thibaudet
gjorts till bergsonian, av Souday till
carte-sian, av andra åter till lärjunge av Ruskin,
Kant, Hegel eller Thomas aquinaten behöver
näppeligen betyda vare sig att hans tänkande
är osammanhängande eller att det är
kom-pilatoriskt. Men väl att det har en
chockerande djärvhet, en frisk originalitet, som gör
dess upphovsman en smula besvärlig då det
gäller att fånga honom i kritikens
utveck-lingsschemata.
Men man gör föga nytta genom att
manifestera en från författarens avvikande
uppfattning, då man rör sig på områden där
ingenting kan beläggas eller påtagligt
bevisas. I stället är det på sin plats att betona
denna boks utomordentliga användbarhet.
Ännu för några år sedan kunde man i
Sverige icke tala om André Gide och Marcel
Proust utan att väcka åtlöje. En förändring
har nu verkligen inträtt, även om man än i
dag kan få höra en kritiker som Anders
Österling med förakt tala om dem som syssla
med »nyutkomna franska romaner». Vår
kritik har rätt allmänt börjat behandla de nya
fransmännen, och våra bokhandlare kunna
berätta ganska förbluffande ting om hur pass
mycket vår litterära publik verkligen läser av
de nykomna franska böckerna. En
sammanfattande framställning, som klart ger besked
om utvecklingslinjer och sammanhang, har
därför sitt givna värde. Visserligen ha vi
gott om habila essayister som kåsera om
»moderna fransmän», men Kjell Strömberg
är ganska ensam om att ha arbetat sig fram
till en på egna studier grundad helhetsbild av
det litterära läget i det moderna Frankrike.
Fredrik Böök har nyligen i en anmälan av
Bernanos’ Sous le soleil de Satan beklagat,
att den franska litteraturen i våra dagar är
så fattig och blek. Man kan bara önska, att
Kjell Strömbergs bok skall kunna bidraga
till bevisandet av motsatsen — att intet annat
land tillnärmelsevis kan uppvisa en så stark
och livskraftig diktning som det moderna
Frankrike.
Att detta verkligen är förhållandet,
framgår också av Ernst Bendz’ bok Nutida
fransk prosakonst, som innehåller en rad
livfullt och personligt tecknade porträtt och i
sin mån verkningsfullt belyser den litterära
rikedomen i det nya Frankrike. Kanske
saknar man hos denne kritiker fasta normer och
bestämd hållning, ingen skall dock
rättvisligen kunna förneka, att hans stil är
spirituell och personligt turnerad, att hans
kunskaper äro ovanliga, och att han är uppfylld
av ett verkligt intresse för sin sak.
Essayerna om Gide, Valéry och Jules Romains äro
även för kännaren mycket lärorika. Den
vackert tryckta volymen kan därför ivrigt
rekommenderas.
3-
I detta sammanhang kan man lämpligen
påpeka existensen av en modern norsk bok över
ungefär samma ämne, Lorentz Eckhoffs
intressanta och instruktiva Förerne i vår tids
franske litteratur. Eckhoff, som i Norge
spelat ungefär samma roll som Kjell
Strömberg hos oss och förut publicerat djupgående
studier i modern fransk litteratur, har i sin
sista bok samlat essayer över Barrès, France,
Maurras, Gide, Valéry och Proust. Man
kan nu visserligen bestrida, att den
monomane rojalisten Maurras tillhör de andliga
ledarna i det moderna Frankrike, och
otvivelaktigt hör den lyrik han samlat i La musique
intérieure till det klenaste i modern fransk
litteratur. Eckhoffs karakteristik är
emellertid utförd med en sådan bravur, att man
ogärna velat undvara den. Detsamma gäller
om Barrès, som med ali säkerhet kan påstås
ha förlorat sitt grepp över det unga
Frankrike; han är en passerad milsten, och
utvecklingen stormar i väg mot mål som hans
695
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
