Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Litterär samtidshistoria. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
öga aldrig kunde ana. Däremot är det
givetvis riktigt att beteckna de övriga författarna
som ledare i det nya Frankrike. Gides
böcker skall man finna sönderlästa och försedda
med instämmande eller oppositionella
marginalanteckningar i alla franska
studentkupor, och det är konstaterat, att han diskuteras
med samma iver bland de unga intellektuella
i Cambridge och Oxford som i Madrid,
Lausanne och Bryssel. Man kan tvista om
huruvida han kan räknas till de sympatiska
författarna, och man kan olika värdesätta det rent
anarkistiska i hans propaganda. Men
svårligen skall man objektivt kunna bestrida, att
han klarare än de flesta andra
nutidsförfattare formulerat de problem som plåga
efterkrigstidens generationer. Valéry är av
naturliga skäl mindre läst, Proust däremot
studeras i allt större utsträckning världen runt.
Måhända skulle man vid dessas sida ha velat
se Claudel och den litterärt visserligen
obetydlige Péguy. Den förste av dessa har dock
Eckhoff behandlat i en annan skrift,
liksom Bergson, vilken man också saknar i
galleriet.
Några detaljanmärkningar skola här icke
framföras; dock kan man beklaga, att
bibliografien är så utomordentligt torftig —
varför saknas t. ex. en hänvisning till Curtius’
stora Proust-essay, som dock rönt den
sällsynta hedern att bli översatt till franska?
Över huvud kommer Proust mindre till sin
rätt än Valéry och Gide. Den förres
spekulation analyseras på ett förträffligt sätt
—-uppsatsen är kanske det bästa Eckhoff
presterat —, och den senares utvecklingskurva
uppritas synnerligen elegant med skickligt
användande av memoarerna. En allmännare
anmärkning till Gide-uppsatsen kan
emellertid vara på sin plats, bland annat därför att
de svenska skribenter som sysslat med denne
gåtfulle författare nästan utan undantag
förbisett mycket viktiga drag i hans
förkunnelse och andliga typ.
Det är visserligen fullt riktigt, att Gide
framför ett frihetskrav, ett rop på frigörelse
från alla familjens, vanans och traditionens
band. Men man gör orätt i att uteslutande
uppfatta honom som en anarkist. Till att
börja med är hans form, som Eckhoff
mycket riktigt inskärper, allt annat än
romantisk. Han älskar den fasta kompositionen, och
i vissa av sina böcker fortsätter han
tydligare än någon annan den stora traditionen
från La Princesse de Clèves. Det moderna
tankeinnehållet i Gides alstring har kommit
mången att förbise det klassiskt behärskade
i hans litterära uttrycksmedel. Emellertid
kan man göra ytterligare en reservation. Om
Gide klarare än någon annan i det moderna
Frankrikes litteratur har formulerat kravet
på andlig frigörelse — främst i Les
Nourri-tures Terrestres, som också blivit något av en
bibel för ett par generationer i Frankrike —
så måste man minnas, att han samtidigt lika
klart inskärpt riskerna av en outrerad
individualism. I en replik till en kritiker —
utgivaren av jesuitorganet Études — påpekar
Gide just, att romaner som LTmmoraliste och
La Pörte Étroite lika väl kunna tolkas
dogmatiskt som anarkistiskt. Och om Les
Nour-ritures Terrestres var en frihetspredikan, så
har Gide själv i sitt mycket förbisedda drama
Saül omedelbart därefter gett antitesen. Det
är läsarens sak att fatta syntesen, Gide själv
framför icke något program, han är
ingenting annat än en forskare i människosjälens
mysterium, och han har upprepade gånger
inskärpt, att han har alldeles för stor
respekt för andras personligheter för att vilja
tvinga på någon, vem det vara må, sin egen
uppfattning. Man har under inga
omständigheter rätt att fatta detta som sofistik, även
om man kan hävda, att Gide dock väl till
slut själv måste ansvara för de tankegångar
och gestalter, som växa fram ur hans
överhettade hjärna. En framstående kritiker,
Léon Pierre-Quint, vilken i likhet med
Charles du Bos förbereder en monografi över
Gide, har i Capitoles sammelverk över den
märklige författaren publicerat några
reflexioner som förefalla tränga djupt. Han
hävdar, att det finns en annan sida hos Gide
än den som betecknas av hans nietzscheanska
individualism. Det finns också hos honom
en stark sympati för den harmoniska vishet
som vi bruka kalla Goethes, och det
förefaller som om hans utveckling skulle föra
honom allt närmare detta ideal. Man kan i
detta sammanhang erinra om att den
sex-tioårige författaren under sin senaste
afrikanska resa medförde och åter fördjupade
sig i Goethe, ett för den som förstått en
smula av hemligheten med André Gide rent
rörande drag. Gides vänner kunna berätta
(och en flyktig personlig kontakt med
honom ger samma intryck), att han till hela
sin typ är något helt annat än en ungdomens
förförare, som själv oberörd njuter av att
ställa problemen på huvudet och undergräva
696
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
