Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svensk lyrik. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sv e n sk lyr i k
Av Johannes Ed f elt
ET AR GOTT för dem som
överskridit femtioårsgränsen
men räddat sin ungdomlighet.
Det är gott för
Ossiannils-son. I rik mån har han varit och är alltfort
en den friska bravurens och de rundhänta
gesternas man. Hans senaste två
diktsamlingar, Sång och Hjärtat sjunger — alster av
ett sångarhjärta som alltid varit generöst —
bära tillfullo vittnesbörd därom. Man kan slå
upp vilken sida som helst i några av de
dikthäften, som han utgav, då seklet var särdeles
ungt, endast för att konstatera, att han nu
en gång är den raka linjens man: ingenting
har egentligen förändrats vare sig i ton
eller motivval: jo, till den solenna samling
kraftkarlar —- Napoleon, Bismarck eller Lörd
Kitchener — som han i tiden med glödande
och en smula andfådd hänförelse besjungit,
har han haft glädjen att lägga ytterligare
åtminstone två — för att nämna dem i
ödmjuk ordning: den franske flygaren
Guyne-mer och, naturligtvis, Benito Mussolini:
Men mannen vid rodret, till rorsman född, han
han släpper ej styret så lätt,
och ensamme sångarn, som stämt sin ballad, han
frågar ej hopen om rätt,
han sjunger som jag, han spelar som jag, tills man
sliter hans strängar itu:
Hell Benito Mussolini, den som räddade skutan,
var du !
Intet ont i det. Skam den som sviker sin
uppgift. Ossiannilsson har aldrig varit rädd
för att träda i bräschen för sina åsikter,
och även i de föreliggande två
diktsamlingarna finner man fler än en dikt som har sin
polemiska udd riktad mot ett synnerligen
bestämt håll, enkannerligen mot halvmän,
ti-gare, ignoranter och samvetsömma, som ej
vilja eller våga enrollera sig under fanorna.
Uppriktighet hör överhuvud taget till denne
diktares skötedygder, det vore orättvist att
påstå något annat. Att sedan denna
uppriktighet lätt har en viss tvärsäkerhet i följe, är
ju nu en gång svårt att avhjälpa. Med
önskvärd tydlighet skymtar det gång på gång
fram, att Ossiannilsson känner sig som en
ensam bard, föga förstådd av och
följaktligen utan trivsel hos en yngre generation,
som han beskyller för pjunk. Detta sker bl.
a. i dikten »I fjärran», som först berättar
om hans och hans ungdomskamraters sång
om vårkvällarna, en sång som av långörat
folk benämndes larm. Detta tillmäle oroar
emellertid ingalunda skalden, som säger sig
vida föredraga larm framför gnäll. Dikten
mynnar ut i följande strof:
En annan ungdom vankar nu i stån.
Den sjunger ej, det är visst böter på’t.
Man annat fått att tänka på om dan
och går i tankar stum sin unga stråt.
Man sjunger heja blott på fotbollsplan
och sjunger kanske dada efteråt.
Nu älskar blott en sångens veteran
en klangfull låt.
En hög sopran
han hör i fjärran, tills han kind blir våt.
Låt gå för det. Man kan ställa sig
avvisande eller inte mot denna så öppet
deklarerade position. Den som är särskilt svag
för violin eller violoncell — utan att därför
tycka om gnäll —- har i allmänhet en viss
aversion mot trumma och trumpet. Den gälla
fanfaren, den smattrande trumpetklangen äro
nu en gång Ossiannilssons. Om man skall
plädera för långörat folks mening: nog verka de i
längden lite ihåliga, dessa tonkaskader.
Munnen tages för full med luft. Sången
strömmar över alla bräddar; man häpnar ett
grand i början — det är väl onödigt att än
en gång säga, vilken briljant versifikator
Ossiannilsson i själva verket är —■ men man
blir så småningom lomhörd: det är som
K. G. Ossiannilsson: Sång. — Hjärtat sjunger. Albert Bonnier.
Gustaf Ullman: Sång och syn. — De goda ?ninnena. Albert Bonnier.
Gabriel Jönsson : Arsringar. Albert Bonnier.
699
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
