Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svensk lyrik. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes Ed f elt
om man stode mitt inne i en stor orkester.
Man storknar i alla dessa böljande rytmer.
Det går väl an, då detta larm förenas med
en så avväpnande humor som den i en
positivvisa om de tider — ack, så gamla och
goda! — då »von Platen och von Essen,
bara struntade i pressen, som sitt vapen
fått av gässen», eller då retoriken kan
vara så befogad som i praktstycken med
historiskt motiv: »Gustav Vasa» och »Kung
Göstas intåg», där något av en krönikas
pondus och bredd är av nöden, och där
Ossiannilssons patriotiska patos verkligen
fyller ut den pompösa formen.
Anspråksfullt och, uppriktigt talat,
långtrådigt blir det hela i en diktcykel benämnd
>Skogsfrun»; och i kosmiska dikter som
>Vintergatan» och »Tellus» hotar det att bli
föga mer än ett grannt fyrverkeri.
Det springer i dagen att i några dikter,
där tonen dämpats, intensiteten inte därför
blivit lidande; snarare har ett motsatt
förhållande ägt rum. Onekligen är det skönt för
läsaren att få andrum en stund. Det är
med Ossiannilsson som med Kipling: när
man blivit trött på ali deras hetsande
marschmusik, så kunna de bjuda på mildare och
mindre uppfordrande toner. Sådana dikter
som »Snön faller», »Visa», »Svaret» och
»Vackra drömmar» ha en inre klang, som
— utan ali jämförelse för övrigt —• kan
leda tanken till Frödings vislyrik. I dessa
dikter, så ville man hålla före, får man
det bästa av Ossiannilssons patos till livs:
ett varmt och fullt hjärta, en vid famn:
Vart går skriet, som sig fram vill tvinga,
vart går skriet,
fört till kalla hjärtan eller inga
i en gatuökens döda vrår,
ur ett bröst, så fullt att det vill springa,
springa sönder, om ej luft det får —
vart går skriet,
som till intet hjärta når?
Vart går drömmen, som blott suckar vinga.
vart går drömmen,
alltför svag att mot sin längtan svinga
i den rymd, där ödet allt förmår
men den ringe intet eller ringa
i ett sländeliv av korta år?
Vart går drömmen,
som ej örnens vingar får?
Också en annan man, som har hört och
hör till de goda arbetarna i svensk
vitterhet, har på sistone skänkt oss två nya
diktverk. Det är Gustaf Ullman, och hans
bägge diktböcker heta Sång och syn och
De goda minnena. Han är i mångt och
mycket Ossiannilssons poetiska antipod. Det
pompöst framkvällande, det brett och gällt
klingande har aldrig legat till för hans
röst. I gengäld äga hans vers en kärv och
korthuggen melodik av en lyrisk egenart,
som är nog så karakteristisk. Det finns
ingenting insmickrande eller snarvackert i
hans strofer, vilka ändå med små men
egendomligt suggestiva medel förmå hålla
intresset vid makt. Som målarpoet har han
kanske gjort sin originellaste insats; inte
utan skäl kan man jämföra den del av hans
lyrik, som är västkustbild, med Karl
Nordströms måleri. Sin vördnad för denne
genuine och storvulne mästare har han också
betygat i en dikt i Sång och syn. I sin
enkla nobless spänna Ullmans dikter över
djup och höjder. Rättframhet och ärlighet
karakterisera dessa vers, som nog kunna
brinna, men vilkas brand aldrig flammar
upp i ljusan låga. Deras ton av hjärtats
ödmjukhet, av simplicitas, är inte att taga
miste på; dubbelt värda synas dessa
egenskaper bli i en tid som har svårt att skilja
mellan guld och talmi. Ullmans dikt är
lågmäld, fåmäld och frasfri. Den låter inte
allt strömma fram i ord. Den har resurser
som ligga bakom orden, och det är kanske
just därför som den förmår framkalla en
så rik stämning av halvt tillbakahållen
längtan, ömhet och värme. Hans bästa dikter
ha i hög grad en nordisk visas behag: ett
blont vemod, som aldrig blir bittert men
nynnar sig självt till ro.
Minst lyckad blir nog denna lyrik, då
den söker sig in i humoristiska tongångar.
En samling »Skämtbilder och typskisser»,
som rymmes i Sång och syn, gör nog inte
alltför mången glad. Detta tungrodda skämt
står farligt nära det genant menlösa och
triviala. Sång och syn och De goda
minnena rymma prov på olika sidor av
Ullmans kynne. Där finns det måleriska i en
samling »Bergslagsbilder» och
»Västkustblad» ; där finnas bikterna med sina
övertygande tonfall, som äro varma och
innerliga, utan att förfalla till sentimentalitet.
Ett svärmiskt och stolt lynne finner i många
av dessa minnesblad ett vackert och
egenartat uttryck. Poeten är minnesgod; hans
ögon ha inte blivit vassa, trots allt; han
är en trogen och god livets son. För den
som söker dygd i dikt, ett handslag vid all-
70c
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
