- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
38

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Harald Höffding. Av Carl Hellström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl Hellström

historiker och en av dess mest
konstnärligt betonde företrädare. Hans
filosofi är dock mer besläktad med Stuart
Mills än med David Humes. Den
sistnämnde, som är en av alla tiders
skarpsinnigaste tänkare, kan sägas vara
empirismens fulländare och förstörare, då han
tänkt ut dess konsekvenser ända till
nihilismens gräns. Det som gör hans »Treatise
ön human nature», som utkom 1739, så
fängslande, är förutom skarpsinnigheten
det förhållandet att författaren drivits av
rent teoretiskt intresse. David Hume stod
fullkomligt kall inför de religiösa och
moraliska värdena, och dessa kunde ej driva
hans tänkande i en riktning som var för
dem gynnsam. Eljest märker man allt för
ofta i de filosofiska systemen en stark
underström av etiska och religiösa intressen,
och denna tendens har fått ett pregnant
uttryck i Boströms yttrande, att ingen
filosofi, som strider emot människans sedliga
ideal och hennes tro på viljans frihet, kan
vara sann. Empiristen Höffding är också
starkt påverkad av värdenas trollsånger;
han är icke i första hand en kallt
iakttagande betraktare.

Höffdings intresse för människorna
bakom tankarna har lämnat spår också i
hans filosofihistoriska arbeten, av vilka
det förnämsta är »Den nyere Filosofis
Historie», som utkom 1894—95. Han
inleder i detta arbete framställningen av
systemen med korta, psykologiskt betonade
biografier, och om dessa har han själv
sagt, att han författat flera av dem con
amore. Glänsande är t. ex. bilden av
Thomas Hobbes, som dock till sin själsliga
struktur var så olik Höffding själv.
Också vid själva förklaringen av de
systematiska tankarna spelar psykologien en stor
roll, i det att Höffding anser, att
filosofens personlighet därvid är den viktigaste
faktorn. Då ett problem ligger vid vår
kunskapsförmågas gräns, där de exakta
metoderna överge oss, så bestämmer filoso-

fens personliga böjelser och intressen
valet av teorierna, kanske utan att han själv
är medveten därom. »Den personlige
Ligning» är av större betydelse i filosofien än
kanske i någon annan vetenskap.

De filosofiska systemen skilja sig dock
ifrån mytiska föreställningar och diktade
världsbilder genom sin logiska
motivering, och det kan icke förnekas, att
Höffding tagit allt för liten hänsyn till det
logiska sammanhang, som är själva nerven
i den filosofiska utvecklingen. Men
då man kritiserar Höffding på denna
punkt, är det en akt av enkel rättvisa att
påminna om de oerhörda fordringar som
måste ställas på den som skall kunna skriva
den moderna filosofiens historia med
beaktande av alla tillbörliga synpunkter.
Denne filosofihistoriker måste äga en
psykologisk intuition, genom vilken han kan leva
sig in i främmande själsliv, och dessutom
en mycket omfattande kunskap om den
allmänna kulturutvecklingen, och dessa
båda sällsynta egenskaper måste förenas
med en filosofisk begåvning och skolning,
som gör det möjligt för honom att följa
systemens logiska motivering in i dess
subtilaste detaljer. Kuno Fischer har t. ex.
icke lyckats att lösa dessa uppgifter i sin
stora berömda serie, som endast i fråga
om materialets omfång är överlägset
Höffdings arbete. Att det förnämsta verket på
detta område — Johann Eduard
Erd-manns »Versuch einer wissenschaftlichen
Darstellung der Geschichte der neuern
Philosophie» — är mer än sjuttio år
gammalt (det utkom under åren 1834—53) och
således föråldrat i många detaljer, visar
mer än något annat uppgiftens
vansklighet.

Lika ihärdigt som Platon talar om
idéerna och Bergson om det kvantitetslösa
psykiska, »den verkliga tiden», lika
ihärdigt kretsar Höffdings tanke kring
människan, som är det enda som i egentlig
mening intresserar honom. Han har icke

38

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free