Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Anders de Wahl. Till 60-årsdagen. Av Helge Wahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helge Wahlgren
Fot. Atelier Jæger.
Fadern i Sex roller söka en författare. 1925.
Det är ju eljest icke de dominerande
skådespelarprestationerna som karakterisera
tidsavsnittet. Det är teaterns sega och
segerrika kamp mot slentrian och bundenhet, för
en friare, fantasirikare, mera medvetet
konstnärlig formgivning. I denna kamp är det
självfallet regissörerna som gått i bräschen
och de som hemburit segrarna.
Det har framhållits, att de såsom
hjälptrupper i kampen med förkärlek mobiliserat
ungdomen, med ett orättmätigt förbigående av
de erkända, mognade skådespelarkrafterna.
Ja, man har på sina håll velat göra gällande,
att hela den moderna regiriktningen i sin
strävan efter suveränitet skulle innebära en
nivellering, ett bekämpande av den
individuellt skapande skådespelarkonsten, liksom
expressionismen emellanåt ställes såsom
motsättning till individualismen.
Den som i varje ny riktning icke ser
någonting slutgiltigt, det enda riktiga — eller
oriktiga, utan ett led i utvecklingen, där det
nya ju alltid för att få plats och kunna göra
sig gällande måste skenbart slå ned det
förutvarande och för en tid bli det väsentliga —
tar faran med ro.
För den orolige bör Anders de Wahl
kunna stå fram, lysande som fyrbåken i mörkret.
Hans stora scenskapelser under dessa år,
Per Gynt, Sigismund i Livet en dröm, Faust,
ha varit lika starkt individuella, vittnat 0111
en lika ohämmad skaparkraft som någonsin.
Ja, i hans, när detta skrives, senaste roll,
som medlem i den lysande fågelvärlden på
Konserthusteatern, är det personliga inslaget
så påtagligt, att det egentligen inte alls är
svårt att märka, när Aristophanes slutar och
Anders de Wahl tar vid. Skådespelarens
komiska roller har även annars till den
legitima munterheten gärna fått någonting av
improvisationens uppsluppenhet, men denna
gång ger ju uppgiften och helhetstonen fullt
berättigande därtill.
Subjektiviteten är ju också det
grundväsentliga i detta konstnärsskap, såsom det är
det i all stor konst.
»Det finnes en natur», säger Karl Wåhlin
i sin Josephsonmonografi, »som i konsten är
viktigare än all annan — det är konstnärens
egen.»
Tesen är tillämplig även på
skådespelarkonsten.
Och Anders de Wahl säger själv vid ett
tillfälle på sitt karakteristiska vis: All konst,
som är konst, är personlig, och det
evinner-liga tjatandet om att man är sig lik i den
ena uppgiften och den andra är egentligen
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
