Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Anders de Wahl. Till 60-årsdagen. Av Helge Wahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
He Ige Wah Igre n
teborgsåret 1894 antyda omedvetet
förefintligheten av bådadera. Den klandrar
skådespelarens både diktion och plastik, men
tillägger: »Detta överskyles nu av hans
ungdomliga käckhet, hans intelligens och varma
känsla; och i moderna vardagsfarser gör
det ofta t. o. m. ypperlig effekt.»
En bristfällig teknik bör ju knappast i
någon som helst användning kunna
åstadkomma ett så förmånligt resultat.
Men så småningom blir det till en
medveten kamp mot de stelnade uttrycksformerna,
deh franska salongskonstens avslipade
monotoni i tal och rörelse, som naturligtvis
föreföll alltför hämmande för denna friska
känsla och obändiga intensitet.
Anders de Wahl yttrar själv vid ett
tillfälle : »Det soignerade, behärskade, som är ett
kännetecken på svensk teater, har jag brutit
emot, och jag har nått fram dit där jag nu
står genom att gå mina egna vägar och bryta
med gammal tradition.»
Så blev skådespataren tidpunktens
starkaste förkämpe för realismen på scenen —
icke den objektiva dock, som lade
huvudvikten vid skildrandet, den karakteriserande
detaljen, utan den subjektiva, som framför
allt krävde det sanna uttrycket för den
personligt upplevda känslan.
August Brunius skriver i en studie över
de Wahl 1909: »Visst är, att den
individuella, mer impulsiva än analyserande
scenkonst, som är hans, haft sin stora betydelse
som reaktion mot den både fina och
mäktiga tradition, som Fredrikson företrätt.»
Under den tid de Wahl är engagerad vid
Svenska teatern mognar hans konst till full
medvetenheft om mål och medel. Han skapar
en stämningskonst, som innebär någonting
nytt, levande och starkt individuellt. Det som
sker tyckes direkt framsprunget ur
ögonblicket, skapat av inspirationen, och är dock
konstnärligt beräknat. Han ger impulserna
till ett samspel med nya värden av intimitet
och sanning. Det är huvudsakligen
älskarrol-lerna i modern repertoar han uppbär, såsom
i Lucifer, Monna Vanna, Karneval, Ett hems
drama, Paul Lange och Tora Parsberg,
Gamla Heidelberg, Kärlekens komedi,
Lyckoriddaren, Greven av Antwerpen.
Men de Wahl stannar icke här.
1907 inträder han vid Dramatiska teatern,
och han står inför de stora uppgifterna, de
tragiska gestalterna, de sublima, de genom
lidandets djup särställda. Och med
uppgifterna vidgas synvinkeln, fördjupas det
konstnärliga viljandet. Det religiösa inslaget blir
emellanåt framträdande. Talade man förr
om det hänsynslösa uppgåendet i rollen, kan
man nu ibland tala om det andaktsfulla.
Realismens vinningar te sig närmast som rätt
till frihet i formgivningen. Allt det
skenbart nyckfulla, den improviserade detaljen,
stämningskonsten går upp i de stora linjerna,
förenklingen, den avvägda gestaltningen.
Kraften flödar lika rikt, men tämd av
behärskningen och synes därför nästan ännu
mera outtömlig. Individualiteten framträder
alltjämt lika starkt men icke lika pockande,
blir icke, såsom emellanåt förr,
självändamål. Det individuella kan i de stora
ögonblicken växa ut till det generella, såsom t. ex.
i Envar, om vilken Sven Söderman
skriver: »Under en oavbrutet stegrad själanöd
förvandlades han till en kollektivbild av den
lidande mänskligheten, och hans botgörelse
var så symboliskt stark, att den nästan
föreföll som ett synbart avklädande av en
syndabörda, varunder själen blev alltmer
självlysande. Man fick verkligen intrycket att
han representerade ’genus humanum’ i dess
yttersta och avgörande ögonblick.»
Och med de stora målen växa medlen.
Stämman får även i sitt crescendo skönhet
och glans, den så ofta förkättrade plastiken
blir harmonisk, behärskad, t. o. m.
versläs-ningskonsten vinner så småningom sanktion.
Så se vi honom under heja detta långa
skede såsom bäraren av den stora
repertoaren, och det är så hans gestalt tecknar sig
i nuet och mot framtiden. Att han
dessemellan slår sig lös i muntra upptåg ger oss
ju endast en tryggande försäkran om detta
konstnärssinnes oförändrade spänstighet och
ungdomsfriskhet.
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
