Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Commedia dell’arte. Av Agnes Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Commedia dell’ ar te
Italienska farserer (två Z ann i och en Magnifico).
Ur cn svit gravyrer utg. av Lorenzo Vaccaro, verksam i Rom 1360—So-talen.
Fossards album.
gemensamt chifferspråk tör den
estetise-iande fin de siècle-determinismen.
Men ha då inte alltid Arlekin och hans
följe varit symboler mer än individer? Ar
det inte någonting utmärkande även för
det gamla maskspelet att sammanfatta
vissa allmänmänskliga drag i vissa en gång
för alla fixerade och starkt stiliserade
typ-schemata ?
På den frågan kan man svara både ja
och nej. Ett fullt uttömmande besked kan
man egentligen endast ge genom att
återberätta hela den italienska komedins
historia från 1500-talet och till vår tid, och det
är en både vidlyftig och vansklig affär.
Dokumenten överflöda, och ändå säga de bara
hälften av det vi ville veta. Maskspelet har
levat genom de skådespelare som en gång
buro maskerna, det på scenen födda ordet
har förflyktigats med dem. Med skärpan
av en paradox illustrerar commedia
dell’-arte-problemet den ofta framhållna
grundsvårigheten för all teaterhistorisk
forskning, ogörligheten i att komma åt det sce-
niska konstverket sådant det en gång
levde på tiljan. I övriga fall ha vi åtminstone
de tryckta pjeserna med deras
scenanvisningar. Men för maskspelet ha vi endast
några samlingar med summariska
innehållsredogörelser från olika tider, s. k.
scenarier, samtidas uttalanden i memoarer
och teoretiska eller biografiskt-historiska
skrifter om den improviserande
skådespelarkonsten och dess förnämsta bärare —
sådana föreligga i ganska stort antal —
samt sist men icke minst ett ända intill
dessa sista år besynnerligt förbisett men icke
desto mindre utomordentligt fängslande
och rikhaltigt bildmaterial.
Av de samtida teoretiska traktaterna om
commedians teori och praktik är den utan
jämförelse mest upplysande och
inträngande italienaren Perrucci’s Dell arte
rapprescntativa. Få ha studerat den i
original: den är ytterligt sällsynt. Den
ryske teaterhistorikern Constant Mic
meddelar emellertid i sitt ovannämnda
förra året utkomna arbete talrika utdrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
